Säg inte åt mig att inte vara rädd.

Under gårdagsnatten fördes fyra personer till sjukhus med misshandels- och knivskador i Malmö. En halvtimme tidigare avslutades en feministisk manifestation.. Flertalet medier rapporterar att det var högerextrema individer inblandade i attacken. Vem som gjorde vad eller hur låter jag vara osagt, men återklangen på denna handling lät inte att vänta på sig. Manifestationerna uppenbarade sig knappt ett dygn senare i flera av Sveriges städer. Många slöt upp och visade återigen att högerextremismen inte hör hemma i Sverige och att vi inte låter oss tystas.

Även på nätet har flertalet av mina vänner och främlingar uttryckt ett massivt förakt mot såväl handlingen specifikt så väl som högerextremismen i allmänhet. Detta uttrycks i alla former. Från mer timida varianter av tysta manifestationer och tända ljus för de som vårdas på sjukhus till de som högljutt skanderar att antifascism i alla dess former alltid är att anses som självförsvar. Oavsett metod och handling är jag imponerad och mäkta stolt över att så många faktiskt aktivt tar ställning och uttrycker sig mot högerextremismen.

Det finns däremot en sak som återkommit flertalet gånger och som skaver. Rejält. Det är när slagorden handlar om rädsla. De är ofta formulerade på olika sätt, men essensen i uttalandena handlar om att vi i tider som dessa inte får vara rädda. Uttalandena skrivs oftast i all välvilja och med goda intentioner om att inte låta nazismen skrämma oss till tystnad, men jag kan inte hjälpa att må lite illa varje gång det presenteras för mig. Uttalandet inger en känsla av att inte ha rätten till min rädsla och att det är min plikt att vara modig i tider som dessa. 

För visst är jag rädd. Jag ryser till varje gång ett oformligt gäng bröliga snubbar kliver på samma nattbuss som jag, skruvar obekvämt på mig varje gång jag traskar förbi en konversation som handlar om att moskéer och böneutrop bör förbjudas. Jag våndas varje gång det skriks glåpord på stan och jag tänker efter både en och två och tre gånger innan jag skriver något på den här bloggen eller deltar i en manifestation. 

För mina kära vänner, jag har verkligen inget sätt att värja mig från det. Jag kan på intet sätt ta en ledig dag från att se ut som jag gör eller dölja mitt utseende på samma sätt som jag kan dölja mina relationspreferenser eller politiska ståndpunkter. Jag behöver hantera att jag ser ut som jag gör precis varje dag och hela tiden riskera att drabbas av högerextremismen. 

Nu när ni fått en bit av min verklighet, är det så konstigt att jag är rädd, egentligen? Förstår ni, ni som menar att jag inte får vara rädd i tider som denna, vilket skuldfilter ni lägger på min tillvaro? Det är inte min förbannade plikt att inte vara rädd, för jag kan inte rå för att det existerar människor som vill mig illa enkom på grund av mitt utseende. Jag har fullständig förståelse för de som hellre stannar hemma och värnar om sig själva och de sina i dessa tider när vi har järnrörssvingande och främlingsfientliga politiker i riksdagen och knivbeväpnad extremhöger ute på gatorna.

Med det sagt så vill jag slutligen meddela att jag inte tänker sluta säga ifrån trots rädslan. Jag tänker inte låta oformliga skaror av människor definiera min verklighet, utan åker ensam genom stockholmsnatten med vilken nattbuss jag vill till vilket område jag vill. Jag tar diskussionerna om böneutropen och ger svar på tal till de som vrålar glåporden. Jag bloggar och deltar på manifestationer efter bästa förmåga, och gör vad jag kan för att göra världen till en lite vackrare plats. Allt detta gör jag för att jag kan, för att jag vill, och för att jag vägrar låta rädslan definiera mig och min tillvaro. Det betyder inte att andra i min situation ska skambeläggas bara för att de inte gör detsamma. Rädslan är individuell, och hotet är olika mot olika människor. Alla kan inte ta alla debatter, och det är aldrig offrens fel att förövarskapet existerar. Tänk gärna ett extra varv på hur det mottas innan ni skanderar slagord av detta slag i framtiden.