Taktiker för att bli (mer) inkluderande.

Efter input på mitt föregående blogginlägg fick jag en fråga om jag hade några förslag på hur man går tillväga för att bli mer inkluderande i allmänhet. Det började som en redigering av föregående post, men spårade snabbt ur och fick istället ta plats i en egen post. Så här, mina vänner, är mina förslag på hur man går tillväga för att bli en mer inkluderande människa.

1) Identifiera dina privilegier. Det betyder helt enkelt att du ska uppmärksamma vilka grupper du tillhör som samhället ger fördelar enkom på grund av grupptillhörighet. Det kan handla om att vara neurotypisk, cisperson, heterosexuell, inte drabbad av rasifiering eller välbärgad. Att identifiera sina privilegier är en otacksam och ganska otrevlig sysselsättning, eftersom det uppmärksammar sidor av en själv som inte är särskilt vackra. Man kanske inser att man har gjort saker som sårat andra, omedvetet och helt i onödan. Alla kan göra detta, för alla har någon form av privilegium. Jag gjorde en lista som ni kan hitta här. Det här är ett bra ställe att börja, eftersom det uppmärksammar dig om inom vilka områden du har fördelar som andra inte har som kan vara svåra att identifiera.

2) Var en god allierad. Även om du inte tillhör en av de marginaliserade grupperna kan du ändå föra talan om allas lika rättigheter. Det betyder att även om du inte är till exempel homosexuell, transperson eller funktionsnedsatt, så kan du ändå föra talan om att dessa ska kunna delta i samhällsaktiviteter på samma villkor som de motsvarande privilegierade grupperna. Individer som utan att tillhöra en marginaliserad grupp ändå för talan om allas lika rätt kallas allierade. Var en sådan, och var en god sådan.

3) Var lyhörd. Lyssna på dina medmänniskors erfarenheter, reflektioner och tankar. Detta är särskilt viktigt i frågan om de marginaliserade individernas erfarenheter. Detta eftersom de marginaliserade individerna ofta drabbas av problematik på ett mycket mer handfast och direkt sätt och har erfarenheter som icke-marginaliserade grupper inte har.  En annan anledning till att lyssna till de marginaliserade individerna är att man som marginaliserad ofta har svårt att få komma till tals. Detta eftersom man har olika attribut som applicerar fördomar på en och dömer ut ens person på förhand. Som god allierad kan man även tänka på att lyfta fram dessa individer så att de kan få komma till tals, och lyssna på vad dessa har att säga.

4) Sträva efter heterogens. Olika människor har olika infallsvinklar och olika infallsvinklar är av godo. Jag har tidigare förklarat varför heterogena grupper arbetar bättre än homogena här. Heterogena grupper är emellertid även bra ur ett inklusionssyfte. Detta är särskilt viktigt då det rör grupperingar med mycket makt eller social status. En heterogen grupp gör inte bara att individer ur samtliga samhällsgrupper kan hitta förebilder i dessa utan föranleder även att flera olika perspektiv får komma till tals.

5) Tro det bästa om dina medmänniskor. Utgå inte från att alla har samma kunskap eller perspektiv som en själv. Förutsätt inte att kommentarer som känns okänsliga eller otrevliga bara syftar till att såra. De flesta människorna är inte elaka med flit. Det finns ofta en anledning varför vissa företar sig ett visst beteende. Kanske har individen inte gjort samma analys som du och därför inte förstår vad du menar? Kanske har vederbörande under många års tid marginaliserats av samma kommentarer som du just använde? Kanske har personen ifråga stött på din fråga så många gånger att vederbörande tröttnat? Orsakerna till tillspetsade ordalag är många, och genom att tänka förbi detta och fundera en extra vända på varför andra människor reagerar på ett visst sätt kommer man långt. Det gäller helt enkelt att inte döma ut andra människor för tidigt.

6) Se individer framför grupper. Ett problem som personer tillhörande marginaliserade grupper ofta upplever är att de blir representanter för sina grupperingar när de gör något dåligt, medan de blir "godtagbara undantag" om de gör något bra (exempel). Försök istället att se varje person som just en person, att inte vissa handlingar är "typiskt för fattiga" eller varför inte "typiskt för invandrare". Generellt finns det lika lite gemensamma nämnare bland dessa grupper som det finns bland deras privilegierade motsvarigheter, varför man ska tolka varje handling som ett resultat av en enskild person snarare än en representation för en hel grupp. Det innebär också att inte använda sina vänner som alibin för hela grupperingar. Det är exempelvis inte acceptabelt att säga "Min vän som är från Afrika säger att det är okej att säga negerboll, därför så borde du tycka det också!".

7) Visa respekt. Sist och kanske viktigast, visa respekt för dina medmänniskor. Behandla inte vissa människor sämre baserat på deras grupptillhörigheter, skämta inte på andra människors bekostnad och marginalisera inte andra människors åsikter. Lyssna till de som har erfarenheterna och ta till dig och lär dig av den information du får. Genom detta kommer man långt i sitt inklusionsarbete.

Om varför jag alltid måste prata inklusion.

En fråga som i tid och otid ställs till mig i alla möjliga och omöjliga sammanhang är frågan om det ständiga engagemanget för inklusion. Frågan kan manifestera sig i många former. Ibland sker det just i form av en fråga (Hur orkar du prata inklusion precis hela tiden?), ibland som en nervärderande backhand i en argumentation (Jag förstår inte varför du tar det så allvarligt, spänn av, det var ju bara ett skämt!) eller varför inte i form av marginalisering (Nu pratar vi om X, inklusion kan ni väl diskutera någon annanstans?). Gemensamt för samtliga dessa uttalanden är att de på endera sätt påtalar mitt engagemang för frågan som ovanligt stort och lite underligt. Nu känns det som om det är dags att förklara. Varför måste jag hela tiden prata om inklusion? Det korta svaret är en enkel följdfråga:

Hur klarar ni av att låta bli?

För frågan om inkluson är intimt ihopkopplat med det privata. Det påverkar mig i allt jag gör samtidigt som det genomsyrar hela samhället och behöver förhållas till, vare sig vi vill eller inte. Det kan manifestera sig i vardagliga saker, som att handikappsrampen in i vårt hyreshus plötsligt rationaliserades bort, att vänner till mig könas fel av okunniga bekanta, eller att jag har svårt att hitta goda förebilder som jag kan relatera till eftersom media svämmar över av individer vars identiteter inte överensstämmer med mina (här finns såklart undantag). Det kan även manifestera sig i form av mer allvarliga händelser, så som hot, hat och missgynnande av min person enkom på grund av mitt utseende, eller det faktum att jag misstänkliggörs och ifrågasätts oftare än andra. Samtliga dessa företeelser är på ett eller annat sätt ett resultat av den bristande inklusionen.

Visst har jag förståelse för att man inte kan se det personliga i detta, för det är långt ifrån alla som drabbas av sexism, rasism, homofobi eller transfobi. Alla påverkas inte av klyftorna i samhället, att inte ha pengar eller bristande funktionshindersanpassning. Att se någon uppmärksamma detta är obekvämt och obehagligt, för man tvingas inse att det man "alltid har gjort" resulterat i obehag hos andra.  Det är en tung och jobbig insikt, men betyder inte att det är rätt att fortsätta blunda, nedvärdera eller marginalisera. Jag förstår att man inte alltid orkar, och jag är glad för att ni slipper, men jag har inte råd att slippa.

Att inte bry sig om inklusion är att inte bry sig om sig själv, sina anhöriga och sina vänner. Jag pratar inklusion i alla mina forum för att det behövs, men också för att jag är rädd för att den exkludering som samhället drabbar mig och de mina med ska falla i glömska om jag inte gör det. Det är inte en "icke-fråga", för det finns faktiskt människor som inte håller med om att inklusion är en bra grej. Jag kan inte bara skratta åt ett rasistiskt skämt och sedan låta det passera, för det är inte roligt när man hört och förlöjligats på grund av det en hel livstid. Jag kan inte särskilja frågan om inklusion från mitt jobb eller min hobby, för gör jag det riskerar jag att blir utestängd från vissa privilegier som folk har inom arbetet eller hobbyn. Jag tar det allvarligt, för att det drabbar mig, varje dag, hela tiden.

Sammanfattningsvis: Jag måste prata om inklusion i alla forum för att det drabbar mig och de mina. Vi drabbas på ett personligt plan, överallt, varje dag. Jag måste prata inklusion i alla forum för att de som inte drabbas ska förstå vad det innebär och öppna ögonen för problemet. Jag måste prata inklusion i alla forum för att jag och de mina ska få delta på lika vilkor i offentliga rum som alla andra.