Thursday, March 27, 2014

Lika barn leker faktiskt asdåligt.

I en debattartikel publicerad på SVT-debatt igår menar Elias Saouk att det inte föreligger diskriminering då ett svenskt företag endast vill anställa svenskar, lika lite som att det råder diskriminering då företag med utländskt födda ägare endast vill anställa personer från samma eller närliggande etniciteter. Detta, menar Saouk, är en naturlig mänsklig reaktion, en värdering vi gör "utifrån den mänskliga naturen; den vi har mest samhörighet med värderas ofta framför andra". Saouk avslutar lite klatchigt med det gamla talesättet "lika barn leka bäst".

Inledningsvis råder det, tvärtemot vad Saouk påstår, diskriminering i båda de fall han beskriver. Diskrimineringsbegreppet definieras genom orättvis behandling av en viss grupp och är tillämpligt oavsett vilken grupp som avses. Däremot finns en mycket stor skillnad i diskrimineringen mot svenska i förhållande till diskrimineringen mot utländskt födda. Det handlar om perspektivet. Jag har skrivit om detta tidigare. Naturligtvis är all form av diskirminering dålig, men den diskriminering som existerar bland svenskar i dag utgör endast en bråkdel av den diskriminering som existerar gentemot individer med utländsk bakgrund. Att likställa dessa två fenomen i samhället är inte bara orättvist utan direkt missvisande.

Ju mer jag läser, desto mer inser jag att Saouk fullkomligt missat grundproblemet. Den relevanta frågan är förstås varför grupper i allmänhet strävar efter homogenisering och inte att det händer. Att det händer är inte särskilt konstigt. Det handlar om en rädsla för de okända i kombination med generaliseringar. Det är inte konstigt att man upplever grupper som man inte tidigare haft kontakt med som främmande, lite otäcka, och ärligt talat, vem gillar inte när man hela tiden får medhåll för allt man säger?

Att homogenisering är bekvämt innebär inte nödvändigtvis att det är bättre. Tvärtom är det närmast en allmän uppfattning inom organisationsteorin att heterogena grupper är att föredra för att skapa effektivitet, kreativitet och förståelse i grupper. Homogena grupper är förvisso trygga, men faller även lätt in i grupptryck, vilket hämmar kreativiteten och möjligheten till problemlösning. Homogena grupper tenderar dessutom att vara dåliga på att se situationer utifrån andras perspektiv. Heterogena grupper, å andra sidan, lär sig av varandra, skapar nya perspektiv och främjar kreativitet och förmågan att lösa problem.

Organisationsteoretikerna har med andra ord sedan länge slagit hål på tesen om att lika barn leker bäst. Tvärtom. Olika barn leker rätt så ordentligt mycket bättre, schystare och effektivare. Så visst kan man fortsätta anställa folk baserat på utseende, kön, klass, härkomst eller whatnot, men det känns varken särskilt konstruktivt, särskilt effektivt eller särskilt schyst. Var schyst mot dig själv, ditt företag och dina medarbetare - kör på mångfald. Det är en grej och det har kommit för att stanna.

Monday, March 17, 2014

Replik: All rasism kan inte likställas.


På Dagens Nyheters debattsida idag menar folkpartisterna Hannah och Mohamsson att den vänsterdebatt om strukturell rasism, vithetsnormer och rasifiering är problematisk och ensidig eftersom diskussioner om rasism gentemot etniska svenskar inte finns representerat. Nelson Mandelacitat varvas med berättelser där slutsatserna är att man anser sig bekymrade över att det osynliga hatet mot svenskheten banar väg för ökande rasism.

Låt oss börja med ett par klargöranden. Begreppen etnisk svensk och rasifiering är inte varandras motsatser. Det tidigare begreppet beskriver personer som känner tillhörighet med en viss tradition, i detta fall den svenska. Det senare begreppet syftar till personer som innehar ett sådant utseende att dessa råkar ut för (traditionell) rasism. Det innebär att det finns en stor grupp individer, som exempelvis adopterade, integrerade eller helt enkelt svenskar med utlandsfödda föräldrar, som omfattas av båda begreppen. Med andra ord diskuteras rasism gentemot "etniska svenskar" i allra högsta grad, såväl i vänsterrörelsen som i debatter kring rasism i allmänhet.

För det andra finns en högst vital skillnad i rasism gentemot individer som rasifieras och densamma gentemot individer som inte rasifieras. Skillnaden stavas privilegium. Rasism gentemot individer som rasifieras är strukturerad, existerar överallt och drabbar dessa oavsett ålder, samhällsklass eller etnicitet. Den uttrycks i att bli kallad för "färgfilm" på bästa sändningstid i TV, viskande kommentarer och långa blickar på fadern som fikar med sin rasifierade dotter lika väl som genom den uthyrare som nekar bostad till en romsk familj för att grannarna inte önskade "bo granne med zigenare". Rasifieringen är därtill uppkommen ur en mångårig historia där rasistiska strukturer kommit att bli det allmängiltiga, där det allra tydligaste exemplet härrör ur de uttryck om rasbiologi som ansågs vara allmängiltig vetenskap så sent som för ett halvsekel sedan. Hur förkastlig rasism gentemot individer som inte rasifieras än är innehar dessa ändock ett privilegium i samhället att inte drabbas av denna internaliserade rasism. Rasismen gentemot en privilegierad majoritetsbefolkning är naturligtvis beklaglig, men utgör knappast ett uns av en bråkdel av all rasism som existerar i samhället idag. Att likställa rasism kontra samtliga grupper är inte bara historielöst och en bagatellisering av de problem som drabbar rasifierade idag, det är även en skymf mot de svårigheter som samtliga rasifierade individer, oavsett ursprung, drabbas av på en daglig basis. 

Genom att framhålla att förortsungdomarnas vokabulär föder den utanförskap som personer som inte rasifieras att rösta på Sverigedemokraterna impliceras att dessa ungdomar i viss mån är ansvariga för att rasismen i Sverige existerar. Skribenterna omnämner överhuvudtaget inte orsakerna bakom ungdomarnas uttryck. De blundar för de år av strukturellt förtryck och den hopplöshet dessa känner efter att år efter år fått utstå den strukturella rasismen, att gång på annan drabbas av samhällets passivitet och att aldrig sluta känna frustrationen i att ingenting dessa säger kommer att hjälpa. Det agg som existerar bland förortsungdomarna beror knappast i första hand på "den havererande bostadspolitiken och den diskriminerande arbetslagstiftningen". Frustrationen härrör ur ett försök att hitta en metod att hantera det ständiga utanförskap som drabbar dem tack vare den internaliserade och diskriminering som sedan länge existerat i dagens samhälle.

Det de folkpartistiska skribenterna uttrycker i denna debattartikel är inget annat än ännu ett bevis på den strukturella rasismen i högsta grad existerar. Genom att poängtera tveksamma stereotypa åsikter bland rasifierade förortsungdomar och skuldbelägga dessa för den existerande rasismen befäster skribenterna den rasism som existerar i dagens samhälle. För rasismen existerar. Den är internaliserad, strukturerad och finns överallt i vårt samhälle och drabbar oss alla. Det är ingenting som kan lösas med individbaserade klassresor eller bostadskarriärer. Rasism är inte en vänsterdebatt. Det är ett problem som angår och drabbar oss alla, oavsett höger-vänsterskala, och behöver bekämpas oavsett politisk ståndpunkt. 

Sunday, March 9, 2014

Säg inte åt mig att inte vara rädd.

Under gårdagsnatten fördes fyra personer till sjukhus med misshandels- och knivskador i Malmö. En halvtimme tidigare avslutades en feministisk manifestation.. Flertalet medier rapporterar att det var högerextrema individer inblandade i attacken. Vem som gjorde vad eller hur låter jag vara osagt, men återklangen på denna handling lät inte att vänta på sig. Manifestationerna uppenbarade sig knappt ett dygn senare i flera av Sveriges städer. Många slöt upp och visade återigen att högerextremismen inte hör hemma i Sverige och att vi inte låter oss tystas.

Även på nätet har flertalet av mina vänner och främlingar uttryckt ett massivt förakt mot såväl handlingen specifikt så väl som högerextremismen i allmänhet. Detta uttrycks i alla former. Från mer timida varianter av tysta manifestationer och tända ljus för de som vårdas på sjukhus till de som högljutt skanderar att antifascism i alla dess former alltid är att anses som självförsvar. Oavsett metod och handling är jag imponerad och mäkta stolt över att så många faktiskt aktivt tar ställning och uttrycker sig mot högerextremismen.

Det finns däremot en sak som återkommit flertalet gånger och som skaver. Rejält. Det är när slagorden handlar om rädsla. De är ofta formulerade på olika sätt, men essensen i uttalandena handlar om att vi i tider som dessa inte får vara rädda. Uttalandena skrivs oftast i all välvilja och med goda intentioner om att inte låta nazismen skrämma oss till tystnad, men jag kan inte hjälpa att må lite illa varje gång det presenteras för mig. Uttalandet inger en känsla av att inte ha rätten till min rädsla och att det är min plikt att vara modig i tider som dessa. 

För visst är jag rädd. Jag ryser till varje gång ett oformligt gäng bröliga snubbar kliver på samma nattbuss som jag, skruvar obekvämt på mig varje gång jag traskar förbi en konversation som handlar om att moskéer och böneutrop bör förbjudas. Jag våndas varje gång det skriks glåpord på stan och jag tänker efter både en och två och tre gånger innan jag skriver något på den här bloggen eller deltar i en manifestation. 

För mina kära vänner, jag har verkligen inget sätt att värja mig från det. Jag kan på intet sätt ta en ledig dag från att se ut som jag gör eller dölja mitt utseende på samma sätt som jag kan dölja mina relationspreferenser eller politiska ståndpunkter. Jag behöver hantera att jag ser ut som jag gör precis varje dag och hela tiden riskera att drabbas av högerextremismen. 

Nu när ni fått en bit av min verklighet, är det så konstigt att jag är rädd, egentligen? Förstår ni, ni som menar att jag inte får vara rädd i tider som denna, vilket skuldfilter ni lägger på min tillvaro? Det är inte min förbannade plikt att inte vara rädd, för jag kan inte rå för att det existerar människor som vill mig illa enkom på grund av mitt utseende. Jag har fullständig förståelse för de som hellre stannar hemma och värnar om sig själva och de sina i dessa tider när vi har järnrörssvingande och främlingsfientliga politiker i riksdagen och knivbeväpnad extremhöger ute på gatorna.

Med det sagt så vill jag slutligen meddela att jag inte tänker sluta säga ifrån trots rädslan. Jag tänker inte låta oformliga skaror av människor definiera min verklighet, utan åker ensam genom stockholmsnatten med vilken nattbuss jag vill till vilket område jag vill. Jag tar diskussionerna om böneutropen och ger svar på tal till de som vrålar glåporden. Jag bloggar och deltar på manifestationer efter bästa förmåga, och gör vad jag kan för att göra världen till en lite vackrare plats. Allt detta gör jag för att jag kan, för att jag vill, och för att jag vägrar låta rädslan definiera mig och min tillvaro. Det betyder inte att andra i min situation ska skambeläggas bara för att de inte gör detsamma. Rädslan är individuell, och hotet är olika mot olika människor. Alla kan inte ta alla debatter, och det är aldrig offrens fel att förövarskapet existerar. Tänk gärna ett extra varv på hur det mottas innan ni skanderar slagord av detta slag i framtiden.