Sagan om Ithilien - en berättelse om gränskontroller.

I skrivande stund är det inte många timmar tills de framhastade och juridiskt vidriga gränskontrollerna vid Minas Morgul träder i kraft. Staden hette tidigare Minas Ithil och lyste upp Gondors ljumma sommarnätter med sitt silverskimrande ljus. Mörkrets krafter var emellertid nära förestående. Långsamt infiltrerades staden av häxmästaren av Angmar och hans nazgûlers ondska och inte långt därefter intogs staden helt av dessa. Minas Ithil blev fördärvat och berövades sin skönhet, hemska fortifikationer lades till och staden ljus fick ett likaktigt sken som endast var en skugga av dess tidigare välkomnande ljus.

I tvillingstaden Minas Tirith råder turbulens då det förefaller sig att stadens rikshovsmästare verkar trollbundits av Angmars eskapader. Stora delar av stadens medborgare står emellertid starka mot Angmars ondska. Dock är Angmar uppbackad av Sauron i Bara-dûr, tidigare en Maia, men som dessvärre fallit i det ondas tjänst, och det är få saker som en människa kan göra för att stå emot så starka krafter.

Så när Rohan föll för inbördeskrig och de civila flydde genom döda träsken i ett försök att nå säkerheten möttes de istället av Minas Morguls orcher, som under inga omständigheter vill släppa förbi de flyende. De som har rätten att passera tvingas in i långa kontroller som Angmar utan vidare skyller på flyktingarna. Frustrationen är stor och det dröjer inte länge innan allt fler gondorianer börjar förakta de rohirrim flytt kriget. De anses vara smutsiga, snikna och sjukliga och bara kosta Gondor pengar utan att bidra med något till samhället.

Dessvärre väntar inget lyckligt slut för de som till slut lyckas passera Minas Morguls pass. På andra sidan väntar inte tryggheten, utan Cirith Ungol. Fortet byggdes en gång i tiden av Gondors medborgare, men har övertagits av orcher som tvingar de kvarvarande gondorianerna att utföra de vidrigaste av handlingar gentemot de nyanlända. De som protesterar skickas åter till Rohan och de som ens antyder om våldsamheter skickas till Shelob för fortsatt hantering. 

Visst finns det rohirrims som lyckas passera Cirith Ungol. De är dock inte många. Vissa har tur, andra smyger igenom Minas Morguls vindlande gångar och lyckas undvika fortet helt och ytterligare andra får hjälp från Mordors medborgare för att ta sig genom fortet och in i säkerheten.

Man kan fråga sig varför rohirrim skulle vilja lämna sitt vackra land och göra sig omaket att ta sig hela vägen till Mordor när det antagligen är mycket bättre i Rohan. Kanske är så fallet, men när Sarumans uruk-haier förhäxat kung Théoden att föra öppet krig mot sina egna Éoreds är det de civila rohirrim som drabbas hårdast. Det finns de som stannar i Rohan och slåss för att situationen ska bli bättre, men de allra flesta kan inget göra mot sådana starka makter och flyr istället mot en säkerhet som är långt mindre angenäm än den egna hembygden.

Trots allt detta mörker finns det ändå hopp om att en dag frigöra Minas Morgul från ondskans klor och låta Gondor bli ett igen. För att det ska hända behöver alla gondorianer enas och tillsammans stå starka för mot Angmars ondska och Saurons inflytande. Vi är många som är starka och kämpar på och med gemensamma krafter ska vi befria Ithilien till att åter bli den blomstrande provins som det en gång varit.