24601, eller för alltid jagad av verklighetens Javert.

För ett par veckor sedan tittade jag på filmatiseringen av Les Misérables. Jag har levt och andats musiken sedan dess, och tänker inte närmare gå in på de storslagna scenografierna, musikinsatserna eller det faktum att jag vill adoptera deras kostymör. Jag tänker istället gå in på ett specifikt budskap som, om jag tolkar det rätt, ligger djupt inbäddat i fenomenets samhällskritik.

Mer än en gång har jag stött på åsikten att Sverige är för mesiga med sina påföljder, att vi inte bestraffar våra brottslingar tillräckligt hårt. Hur fängelsematen är bättre än skolmaten, och hur bra man har det i svenska fängelser, där de intagna får tillgång till allt från tv-spel till utbildning. Någonstans här känner jag att vi börjar glida ifrån ämnet, och det är inte helt sällan diskussionen devolverar till någon form av dödsstraffets vara eller icke-vara. Om jag har förstått det rätt är detta inte unikt för Sverige, utan åsikten om allvarligare påföljder finns lite överallt i världen.

Något man bör tänka på är att påföljderna är långt mer omfattande än ett antal år på en anstalt någonstans i landet. De år du får i fängelsestraff är bara en del av straffet för ditt brott. Du erhåller utöver det även, liksom i Les Mis, inte sällan ett socialt straff. Du blir stämplad som "farlig individ", och kommer i framtiden alltid jagas av verklighetens Javert, som på ett sinnrikt sätt personifierar fördömande myndigheter, arbetsgivare och samhället i stort. Även om anstalternas listor på intagna oftast är sekretessbelagda betyder inte det att fellow intagna, framtida arbetsgivare, eller för den delen, media, kan ta reda på vad du gjort under tiden för det där stora hålet i ditt CV och lägga ihop ett plus ett. Det stöter ut dig ur samhället på ett sätt som i mångt och mycket bara leder till ytterligare brottslighet. Det faktum att man därtill nästan alltid har ett skadeståndsanspråk, samt utgifter under anstaltstiden som man inte kan betala eldar på denna uteslutning, och för många väntar ett liv i samhällets utkanter till en inkomst motsvarande existensminimum, om man till slut lyckas tråckla sig ur kriminaliteten.

I mitt tycke ska kriminalvård just vara en typ av vård, främst för att återinföra dessa individer i samhället, och inte minst för att, främst allvarligare brott, inte bara händer. Det handlar inte om ett rättfärdigande av brottet ifråga, utan snarare att man måste tänka efter och få syn på människan bakom. Ofta handlar det om väldigt skärpta människor som hamnat vansinnigt fel i livet. Istället för att trycka ut dem i kylan efter ett avlagt straff, är det inte bättre att försöka integrera dessa i samhället igen, och ge dem en chans att känna sig behövda? Det är ju trots allt så att människor förändras, och att de, liksom Jean Valjean, måste få erhålla en chans till bättring om viljan där finns.

Utmaning: Att medvetandegöra sina privilegier.

Det har pratats mycket om privilegier i min bekantskapskrets den senaste tiden. I synnerhet omedvetenheten kring de egna priviliegierna med rätta har fått ett mycket stort utrymme, där många kompetenta människor i min närmsta omgivning har uppmanat till lyhördhet, ödmjukhet och försök till att sätta sig in i de mindre privilegiades perspektiv snarare än att ställa sig på defensiven och anklaga någon för endera orsaken. Som en följd och en personlig övning av denna lyhördhet tänkte jag härmed synliggöra mina egna privilegier inför er och uppmana er att göra detsamma. Det går faktiskt att ha privilegier, trots att man är kvinna, blatte, ung och från en arbetarklassfamilj. Vilka privilegier innehar du som du oftast är omedveten om?

Jag är högutbildad. Jag har alltid haft ett läshuvud. Jag har aldrig haft svårt att varken tillgodogöra mig eller förmedla information, varesig den är i skriftlig eller muntlig form. Jag har avslutat en juristexamen, och parallellt läst många strökurser i ekonomi och språk. Mina totala högskolepoäng uppgår nu i det imponerande antalet 442,5. Tack vare den fria skolgången, min personliga förmåga, och att jag kommer från en familj som alltid uppmuntrat bildning och värderat kunskap har jag erhållit kunskaper som många andra bara skulle kunna drömma om.

Jag har ett fast arbete. Jag har lyckades med konststycket att hitta ett arbete jag trivs med efter studietiden som är relevant för det jag är utbildad inom, vilket är långt ifrån en självklarhet. Jag har en fast inkomst, och jag behöver inte oroa mig för huruvida pengarna kommer att räcka till mat och hyra den närmsta månaden. Jag känner mig stimulerad och utmanad på arbetet och har såväl fantastiska kollegor som en vettig och genomtänkt chef.

Jag är frisk. Jag har den ofattbara turen att min kropp och min hjärna fungerar precis som den ska, utan några större skavanker eller problem. Jag har inga sjukdomar som påverkar min kropp eller mitt psyke. Jag går inte ner mig i ett stort svart hål varje höst, ser bokstäver eller siffror dansa omkring i cirklar när jag försöker fokusera och jag behöver inte trycka i mig stora mängder mediciner för att vara normalfungerande. Jag tillbringar sällan tid på sjukhus, och har aldrig någonsin (vad jag vet) behövt opererats.

Jag är cisperson. Jag har aldrig känt att min fysiska könsidentitet inte överensstämmer med min mentala. Jag har aldrig behövt förändra mig över de osynliga, men ack så påtagliga, gränserna för vad samhället anser är normalt. Jag har aldrig behövt bemöta att någon ifrågasätter min könsidentitet, eller känt mig förtryckt av lagstiftningen som kräver att jag steriliseras. Jag har aldrig känt den psykiska press som det innebär att komma ut ur garderoben och vara sig själv.

Jag bor i det fantastiska Sverige. Jag har det stora privilegiet att bo i ett I-land som tar hand om sina medborgare. Ett land där alla få gå i skola, vård när man är sjuk samt pension och omsorg när man är äldre, där staten tillhandahåller ett socialt skyddsnät om man skulle falla igenom sprickorna. Ett land med en regim som, oavsett färg, är mer eller mindre omutlig, med ett fungerande rättsväsende. Ett land där man får uttrycka precis vilken åsikt man vill och utöva vilken hobby man än önskar, så länge man inte kränker andras persona.

Jag är älskad. Slutligen och kanske det allra viktigaste. Jag har föräldrar som stöttar och tycker om mig, en lillebror av episk kaliber och en fantastisk respektive. Jag är del av en konstellation (som antagligen skulle kallas stjärnfamilj om jag var mer för det här med definitioner) och jag har många, många, många människor till vilkas hem jag alltid är välkommen. Jag har en stor bekantskapskrets som uppmuntrar och stöttar mig, och inte minst visar och påtalar detta.

För allt detta, och mer därtill, är jag oändligt tacksam. Jag ämnar att försöka vara mer ödmjuk, lyhörd och försöka sätta mig in i livet hos de människor som inte haft samma tur som undertecknad. Jag ska försöka, jag lovar, men om jag glömmer, så se till att påminna mig. Genom att medvetandegöra utvecklas vi alla som människor. Jag ska göra mitt allra yttersta för att inte bli en såndär defensiv och kränkt människa som jag föraktar.

Förintelsen och yttrandefriheten.

Jag hittade ett gammalt opublicerat blogginlägg som skrevs när jag var i Amsterdam i somras. Skulle egentligen ha postats i juli 2012, men ni får läsa det nu istället.

Jag befinner mig för närvarande på en tågluff genom Europa. Första anhalt blev Amsterdam, en stad känd för sina dekadenser och legala mörka utsvävningar. Efter ett dygn i staden, efter långa promenader bland coffeeshops, pannkakor och lättklädda damer finner jag, min resekamrat och vår maskot, den gröna igelkotten Imse, oss omgärdade av ett brutalt regnväder. Ungefär här har vi precis besökt Amsterdams homomonument, och inser att vi står strax utanför Anne Franks hus. Fyllda av (blöt) tillförsikt ställer vi oss i kön till huset.

När vi äntligen kommer in i huset är det nästan som att gå på vilket museum som helst. Gamla saker står uppställda på rad med kommentarer och indikationer på var de hämtats. Det är inte förrän jag får se Bokhyllan™, bakom vilken åtta individer gömde sig för nazisterna under kriget, som jag inser hur verkligt det faktiskt är. Jag, som läste Anne Franks dagbok någon gång på högstadiet, hade svårt att relatera till att det som hon beskriver faktiskt hade hänt. På riktigt. Nu slog det mig som ett knytnävsslag i mellangärdet.

Den lekfulla och dekadenta staden blev med ens en stad för allvarsamma funderingar och grubblerier. Filmerna som visades, listorna med namn på de otaliga offer som ställdes ut spädde på insikten. När förståelsen började gro växte även en ilska över hur vissa stater väljer att hantera denna otroliga händelse. I många länder är det förbjudet att förneka förintelsen. I sak är det ett vedervärdigt påstående, att förneka en sådan världsomvälvande händelse, men ser man det hela ur ett bredare perspektiv inser man att ett förbud att påtala något inte leder till förståelse, utan till ytterligare ignorans. Har en individ som förnekar förintelsen inte rätt att påtala detta finns heller ingen möjlighet för världen att bemöta, och kanske förändra dennes tankebanor. Istället söker sig vederbörande till likasinnade, varpå hatet gror och snabbt blir ohanterligt.

Jag tror istället på kommunikation och att från barnsben lära ut att alltid inneha ett öppet sinnelag. Genom att informera, proklamera och förklara erbjuder man en insikt. Genom insikten kommer förståelsen för varandra och andra, och det är genom förståelsen som vi till slut lär oss av historien. För vi kan inte göra det som hände ogjort, men vi kan lära oss av det. Väljer vi att förbjuda och leva i förnekelse finns risken att det bara slutar med att det som hänt hände förgäves. För inget är så farligt som ignorans. 

Därför måste hatarna få hata, och därför måste vi andra bemöta hatet, hur banalt, och okonstruktivt det än kan tyckas vara. Jag är så innerligt tacksam över den yttrande- och åsiktsfrihet som finns i Sverige, och för att avslutningsvis citera Evelyn Beatrice Hall då hon sammanfattade Voltaires syn på åsiktsfriheten: Jag delar inte dina åsikter, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att uttrycka dem.

Sådana som dem får aldrig vinna.

Många dagar och långa nätter har jag valt att hellre tugga mig själv i armen än att uttrycka min åsikt på internet. Ett forum för de obetänksamma idioterna, tänkte jag, ett forum för nättrollen som bara skriver för att provocera, för folk som vill trycka fram en ilska i den första bästa individ som faktiskt är sugen på att uttrycka en konstruktiv åsikt i ett lättillgängligt forum. Så fel jag kunde ha. Sanningen är den att idioter finns överallt. De smyger närmare och närmare din husknut för varje kväll som går, och när jag på krogen för inte så länge sedan hamnade i en diskussion med den första renodlade rasist jag mött på länge var måttet rågat. Dags att plocka upp brännbollsträet och järnröret och bege sig ut på barrikaderna. De ska inte få oss att hålla käft.

Den senaste tiden har de dykt upp i alla de internetforum jag verkar, per telefon, och ibland till och med i verkliga den världen. Hatarna. Överallt dyker de upp och basunerar om allt från dunkla konspirationsteorier värda en paranoiadiagnos till renodlade hot om kastrering, straffknull och våldsdåd. Kulmen nåddes efter att Uppdrag Granskning för SVT uppmärksammande dem. Nu orkar jag inte vara tyst längre. Jag har inte kommenterat på järnrörsincidenten, att ett visst politiskt parti i vår riksdag slänger ur sig glåpord mot människor de anser är avvikande. Jag har inte talat om hur jag i aversion kastat ifrån mig femtio nyanser av honom när jag försökte läsa den, eller undrat varför alla gör en så stor grej av ordet hen. Jag har hållt tyst igenom sexistiska och rasistiska tillmälen och avfärdat alla hatiska kommentarer som "testosteronstinna" och "oseriösa". But no more.

Det är med andra ord återigen dags att ställa sig upp och vara arg. Jag får se hur länge det här håller. Verkligheten har massor av saker i beredskap, och det finns tusen saker man behöver göra. Tur att det finns människor som tar kampen när jag inte gör det, stöttande föräldrar och inte minst de som vågar synas och höras för allas vår sak. Tack alla ni som tar kampen och konfronterar. Tillsammans ska vi visa att vi är fler, starkare och bättre än hatarna, där de gömmer sig i anonymitetens dimma. Tillsammans ska vi basunera ut våra åsikter i folkhavet tills det går hål på huvudet på varenda sexist, rasist och hatare. För vårt starkaste vapen är uttrycket. Tystas vi ner syns vi inte, och syns vi inte har de vunnit, och sådana som dem får aldrig vinna.