Thursday, April 23, 2015

Brudpris - eller känslan av att inte höra till.

Disclaimer: Detta är en text om lajvet Brudpris. Jag skrev inlägget tre dagar efter lajvslut en regnig septemberdag 2014. Inlägget publicerades dock aldrig. Det är rätt mycket personligare än det jag brukar skriva, men tänker ändå det är dags för mig att dela med mig av mina tankar. Håll tillgodo.

En av mina största hobbies är levande rollspel. Det är en förunderlig sysselsättning. Den är lite för ambitiös för att kallas en hobby och lite för mycket en fritidssysselsättning för att uppfattas som en livsstil. Den är lite för avantgardisk för att utgöra en etablerad konstform, men alldeles för avancerad för att bara omnämnas som vuxenlekar. Hobbyn har givit mig väldigt mycket, oavsett om det utgör helt nya skillsets för hantverk och vapenmanövrering, nya metoder att hantera pressade situationer eller nya sätt att påverka människorna i min omgivning. Den har givit mig historier som känts långt mer i själen än någon bok eller film, politiska och sociala poänger som träffat rakt i hjärteroten och den har fått mig att känna alla de där stora känslorna och lämnat mig uppfylld, trasig och förundrad.

Under föregående helg åkte jag på det internationella spelet Brudpris, som sattes upp för andra gången i ordningen. Arrangemanget behandlade en patriarkal och förtryckande hederskultur i bondsk skandinavisk estetik anno förra sekelskiftet. Spelet behandlade många svåra ämnen. Förtryck, könsmaktsordning och hederskultur, men även varma känslor av kärlek, omtanke och gemenskap. Dock var det ingen av dessa ämnen träffade mig som hårdast.

Nu har det gått tre dagar efter spelslut. Jag har rollat av det mesta av min roll och kände mig redo att lyssna på arrangemangets temasång. Hökpers vals. Det är en vals i folkviseton. Precis som mycket annat i arrangemanget syftade sången tillbaka på den skandinaviska bondska traditionen. Här någonstans slås jag av att min postbearbetning av arrangemanget inte kommer att vara som de andra spelarnas.

Innan lajvstart förklarades det att Hökpers vals är menad att vara ett sätt att koppla ihop nutiden med dåtiden, att syfta på något med traditionellt bagage, något man kan titta tillbaka till. Som mormor och morfar varit med om, eller något som fortfarande är viktigt under högtiderna, när traditionerna belyser allt vi gör, trots att ingen längre minns varför vi gör det. Den är till för att få oss alla att känna gemenskap, samhörighet, något som är gemensamt för oss alla.

Här någonstans slår känslan av alienation mig som en våt golvmopp i ansiktet. För jag älskar den bondska skandinaviska traditionen. Jag älskar handsydda folkdräkter och slängpolska kring midsommarstänger och valser i folkviseton. Jag älskar fioler och stärkta kragar och hålsömsbroderier, knyppling och randiga handvävda förkläden. Jag älskar knuttimrade hus och midnattsol och gärsgårdar. Men mitt i all denna kärlek lämnas jag i ett tumult av att inte höra till, inte passera och inte ha rätten att se denna historia som min.

För med mitt utseende, min hårfärg och epikantvecken på mina ögon kommer en känsla av att inkräkta på en annan kultur. Ingen har förvägrat mig den skandinaviska sekelskiftestraditionen, men känslan av att inte passera, känslan av att inte höra till och de små ögonkasten på min uppenbarelse gör att jag känner en skuldkänsla. En känsla av att ta del av något som inte är mitt, inkräkta på något som är avsett någon annan. Jag har ingen socken från vilken mina mormorsfäder eller famorsmödrar härrör, och därför inte heller någon rätt till att sy upp en traditionell folkdräkt. Jag har inget landsställe i bullerbystil med många generationers historia och jag saknar en egen familjetolkning av juladagar, postaftnar och midsommarnätter.

Samtidigt är det Sverige som är och som jag alltid kommer att kalla hemma. Det är det land jag kommer att längta hem till när jag är utomlands. Vars klara skogslinjer som jag anser vara mina. Jag kommer aldrig till fullo att passera, men jag kommer göra mitt allra yttersta för att få rätten att höra till.

Kanske var det därför Brudpris och Hökpers vals lämnar mig med en underlig känsla av att aldrig någonsin höra till. Kanske var det därför jag lät min roll Klara Ingvars, gift Asks, att vara så oresonligt arg på alla som ville vara något annorlunda än en idealbild av den traditionella Mo-kulturen som porträtterades under lajvet. För att människor försökte älska henne som hon var, för att det innebar att hon var avvikande. Kanske är det därför jag som allra tyngst berördes av Beatrices Ortons, gift Runes integrationsresa. Hur synen på en människa kan förändras från att vara en ärad gäst till att bli utbölingen som aldrig kommer bli ett med traditionen. Kanske är det därför både arrangemanget och dess temasång får mig att känna ett sting av vemod och sorg.

För jag kommer aldrig till fullo höra till, och det grämer mig något otroligt.

Wednesday, April 22, 2015

Etnicitet och lajv 2.0

Nu är det drygt två år sedan jag och Setsuna ställde oss i en föreläsningssal på lajvkonventet Prolog och pratade om hur människor som rasifieras påverkas av fördomar och vithetsnormer i vår föreläsning om etnicitet och lajv. Två år senare har världen blivit både en bättre och en sämre plats. Vi har samlat på oss hinkvis med nytt innehåll och ville gärna dela med oss av denna. Därför erbjuder vi nu: Etnicitet och lajv 2.0 - mer etnicitet än lajv, mer arg än ledsen, mer djupgående än någonsin. Håll tillgodo!