Thursday, September 24, 2015

Vad kostar en människa?

I mitt hörn av internet diskuteras just nu invandringens pris. Man proklamerar att invandringen är orsaken till varför vi inte har råd med bättre äldreomsorg, mer effektivt utbildningsväsende och fler avdragsgilla hantverks- och städtjänster. Man kastar räkneexempel på räkneexempel och förfasas över hur de lata invandrarna åker räkmacka genom livet medan ärliga (etniskt svenska) knegare som du och jag (nåja) går på knäna för att få betala för deras liv i överflöd. Man postar bilder på ledsna tanter och farbröder med (blonda) silverlockar och små barn med stora anklagande (azurblå) ögon och implicerar att det är invandrarnas fel att dessa inte får den kärlek som de förtjänar.

Sedan kommer försvararna. De som säger att man faktiskt tjänar på invandringen. Att invandring i själva verket är en lukrativ verksamhet som får Sverige att blomstra. Man pratar om skattesatser, sysselsättningsgrader och kastar sig med ord som att invandrarna utgör "investeringar" som i längden föranleder "god avkastning". Man måste övertyga motståndarna om att det är värt besväret att ta in invandrare för att dessa minsann är användbara i längden.

Här någonstans brukar jag lämna debatten för att jag tappar såväl ork som sanity. Varför är det rimligt att en människas existensberättigande grundar sig i dess förmåga att generera inkomster? Hur kommer det sig att många som vanligtvis pratar så varmt om solidaritet plötsligt börjar värdera människor efter valuta? Hur många barn ska behöva fotograferas skrikande i en napalmbombning eller drunknade i Medelhavet för att människor ska inse att det rör sig om verkliga människoöden och inte om siffror på ett papper?
 
Det är väl förbannat självklart att varje människa förtjänar att vakna utan att vara skräckslagen över att bli skjuten, fängslad eller utsatt för övergrepp. Att det kan gå en dag utan att man oroar sig för när man ska få mat och rent vatten nästa gång. Att få känna tryggheten i att vara nära ens anhöriga, att ha någonstans att kalla ett hem eller för den delen slippa kapsejsa i en liten båt på ett stormande medelhav. De flesta av oss har en empatisk förmåga att relatera till våra medmänniskor. Låt oss använda ett litet uns av denna förmåga och sluta räkna på inkomster och utgifter.
 
Det handlar om ren och skär medmänsklighet och förmåga att relatera till andra människors livsöden. Du frågar inte vad Sverige tjänar på att budgetera pengar till jämställdhetsarbete, sjukvård eller äldrevård. Du pratar inte om huruvida kvinnor, människor med kroniska sjukdomar eller äldre människor genererar "god avkastning" eller är "värda besväret" att investera pengar i. Ändå tycker vi att det är självklart att dessa områden ska erbjudas betydande positioner i vår budget. Varför? För att vi inte är empatilösa douchebags utan bryr oss om våra medmänniskor. Varför är det så svårt att överföra denna omtanke till just människor på flykt?
 
För när allt kommer till kritan kan och bör ett människoliv inte värderas i pengar. Det är dags att en gång för alla sluta köpa den smutsbruna falangens retorik och prata empati istället för avkastning. Alla förtjänar att känna sig fria, säkra och slippa frukta för sitt liv och Sverige är kapabel till att hjälpa människor till detta. Låt oss tillsammans flytta tillbaka diskussionen till att åter handla om människor och inte om deras ekonomiska värde.
 
Fotnot om kostnader: Eftersom jag vet att många inte kan sluta grubbla på kostnaderna vill jag kort återgå till detta. Ser man till invandring som fenomen i sin helhet genererar detta mer pengar än vad det kostar. Sverige tjänar faktiskt på invandringen. Om man för sakens skull vill granska den mest kostsamma gruppen, flyktinginvandringen, så är det obestridligt att flyktingemottagandet kostar pengar. Det är också klargjort att summan till största del består av uteblivna skatteintäkter och inte av att dessa erbjuds gratis lägenheter, guldsmycken och respekt. I själva verket handlar det alltså inte ens om faktiska pengar i slutändan, utan om högst teoretiska sådana.