Lika barn leker faktiskt asdåligt.

I en debattartikel publicerad på SVT-debatt igår menar Elias Saouk att det inte föreligger diskriminering då ett svenskt företag endast vill anställa svenskar, lika lite som att det råder diskriminering då företag med utländskt födda ägare endast vill anställa personer från samma eller närliggande etniciteter. Detta, menar Saouk, är en naturlig mänsklig reaktion, en värdering vi gör "utifrån den mänskliga naturen; den vi har mest samhörighet med värderas ofta framför andra". Saouk avslutar lite klatchigt med det gamla talesättet "lika barn leka bäst".

Inledningsvis råder det, tvärtemot vad Saouk påstår, diskriminering i båda de fall han beskriver. Diskrimineringsbegreppet definieras genom orättvis behandling av en viss grupp och är tillämpligt oavsett vilken grupp som avses. Däremot finns en mycket stor skillnad i diskrimineringen mot svenska i förhållande till diskrimineringen mot utländskt födda. Det handlar om perspektivet. Jag har skrivit om detta tidigare. Naturligtvis är all form av diskirminering dålig, men den diskriminering som existerar bland svenskar i dag utgör endast en bråkdel av den diskriminering som existerar gentemot individer med utländsk bakgrund. Att likställa dessa två fenomen i samhället är inte bara orättvist utan direkt missvisande.

Ju mer jag läser, desto mer inser jag att Saouk fullkomligt missat grundproblemet. Den relevanta frågan är förstås varför grupper i allmänhet strävar efter homogenisering och inte att det händer. Att det händer är inte särskilt konstigt. Det handlar om en rädsla för de okända i kombination med generaliseringar. Det är inte konstigt att man upplever grupper som man inte tidigare haft kontakt med som främmande, lite otäcka, och ärligt talat, vem gillar inte när man hela tiden får medhåll för allt man säger?

Att homogenisering är bekvämt innebär inte nödvändigtvis att det är bättre. Tvärtom är det närmast en allmän uppfattning inom organisationsteorin att heterogena grupper är att föredra för att skapa effektivitet, kreativitet och förståelse i grupper. Homogena grupper är förvisso trygga, men faller även lätt in i grupptryck, vilket hämmar kreativiteten och möjligheten till problemlösning. Homogena grupper tenderar dessutom att vara dåliga på att se situationer utifrån andras perspektiv. Heterogena grupper, å andra sidan, lär sig av varandra, skapar nya perspektiv och främjar kreativitet och förmågan att lösa problem.

Organisationsteoretikerna har med andra ord sedan länge slagit hål på tesen om att lika barn leker bäst. Tvärtom. Olika barn leker rätt så ordentligt mycket bättre, schystare och effektivare. Så visst kan man fortsätta anställa folk baserat på utseende, kön, klass, härkomst eller whatnot, men det känns varken särskilt konstruktivt, särskilt effektivt eller särskilt schyst. Var schyst mot dig själv, ditt företag och dina medarbetare - kör på mångfald. Det är en grej och det har kommit för att stanna.