Jag tittade under gårdagsnatten på föreställningen "En helkväll med Jonas Gardell", som samlat det bästa av Gardells shower genom tiderna. Under föreställningens gång hittade tillbaka till min tonårstid. Författaren Gardell har varit min hjälte under stora delar av min uppväxt. Ända sedan jag som fjortonåring läste hans Ett ufo gör entré har han varit en av mina stora förebilder. Han har ett sätt att skriva som träffar mig rakt i mellangärdet. Hans böcker lärde mig att varje person är ansvarig för sitt eget öde, att man kan och ska gå sin egen väg. Att man måste våga ta steget för att komma vidare, att stå för det man är och vad man gör och ta smällarna när andra inte håller med. Att det alltid kommer något gott ur alla onda handlingar, att inget sker förgäves.
Jag kan läsa flertalet av hans texter rakt ur huvudet. Jag kan än idag recitera strofer ur Folkhemsfavoriten och Du är inte ensam. Han hjälpte mig att hitta mig själv. Att stå för det jag är. Hans skildringar av den värmande kärleken och våndan bland de alldeles vanliga människorna lärde mig att se det fina i det alldagliga. Det vackra i vardagen, det stora i det lilla. När hans "torka aldrig tårar utan handskar" fick sådan publicitet i höstas var jag stolt. Min hjälte skulle äntligen få det genomslag som författare som han förtjänade. Sen började debattinläggen. De handlade i princip alltid om bögarna. Hur illa de behandlades av samhället, hur synd det var om dem och hur de borde få upprättelse. Så långt allt väl. De har utsatts för fruktansvärda övergrepp och är värda all upprättelse de kan få under bästa TV-tid.
Sedan hände sig ett inlägg under höstens debatt gjort mig så påtagligt besviken på hjälten Gardell. I en intervju med tidningen faktum förminskar han transpersoner och lesbiska. På ett brutalt vis lyfter han fram den vita homosexuella mannen som de största offren, att de lesbiska inte gjorde tillräckligt under den tid då de verkligen behövdes. Känslan av att vara förrådd av en av mina hjältar bara växte i bröstet för varje mening jag läste. Jag förstår hans ilska över att ha levt i förtryck under alla dessa år. Jag förstår hans behov av att berätta sin historia. Jag förstår även hans önskan efter upprättelse. Jag bara önskar bara att hans kamp inte kantades av att trycka ner andra människors identiteter, att osynliggöra och förminska andra människors sexualiteter. Som svar har jag inte mycket att säga mer än att lyfta min gode vän Lukas ord; att vara hatad ger åtminstone en chans att slåss för vem man är.
Det besvikar mig mer än jag kan uttrycka. Att den store Gardell, som lyft så många svåra och viktiga frågor med sådan bravur nu gör en sådan brutal tankevurpa kring detta, ett ämne han verkligen borde veta bättre om. Att en person som jag genom min uppväxt ofta citerat i allt från traditionella hbtq-sammanhang till att försöka illustrera mina mer obskyra tankar och känslor på ett så blatant och ogenomtänkt sätt häver ur sig något sådant. Det handlar om ett enda uttalande, men det är ett uttalande som skär i mig så mycket och så hårt att jag måste göra något åt det.
Han kommer inte längre kunna vara min hjälte. Jag kommer fortfarande citera hans ord, läsa hans böcker och uppskatta honom som en god författare. Men han kan inte längre vara min hjälte. Jag vill tacka Jonas för alla de år jag fått ha honom som hjälte, alla de gånger hans ord har illustrerat mina känslor. Kanske en dag kan han åter bli som guldfoliestjärnorna i Adak, en gång kanske jag kan damma av pedestalen och åter placera honom där, men inte längre idag. Tack för alla dina ord, men nu måste jag lyssna på något annat ett tag.
No comments:
Post a Comment