Tuesday, February 12, 2013

Utmaning: Att medvetandegöra sina privilegier.

Det har pratats mycket om privilegier i min bekantskapskrets den senaste tiden. I synnerhet omedvetenheten kring de egna priviliegierna med rätta har fått ett mycket stort utrymme, där många kompetenta människor i min närmsta omgivning har uppmanat till lyhördhet, ödmjukhet och försök till att sätta sig in i de mindre privilegiades perspektiv snarare än att ställa sig på defensiven och anklaga någon för endera orsaken. Som en följd och en personlig övning av denna lyhördhet tänkte jag härmed synliggöra mina egna privilegier inför er och uppmana er att göra detsamma. Det går faktiskt att ha privilegier, trots att man är kvinna, blatte, ung och från en arbetarklassfamilj. Vilka privilegier innehar du som du oftast är omedveten om?

Jag är högutbildad. Jag har alltid haft ett läshuvud. Jag har aldrig haft svårt att varken tillgodogöra mig eller förmedla information, varesig den är i skriftlig eller muntlig form. Jag har avslutat en juristexamen, och parallellt läst många strökurser i ekonomi och språk. Mina totala högskolepoäng uppgår nu i det imponerande antalet 442,5. Tack vare den fria skolgången, min personliga förmåga, och att jag kommer från en familj som alltid uppmuntrat bildning och värderat kunskap har jag erhållit kunskaper som många andra bara skulle kunna drömma om.

Jag har ett fast arbete. Jag har lyckades med konststycket att hitta ett arbete jag trivs med efter studietiden som är relevant för det jag är utbildad inom, vilket är långt ifrån en självklarhet. Jag har en fast inkomst, och jag behöver inte oroa mig för huruvida pengarna kommer att räcka till mat och hyra den närmsta månaden. Jag känner mig stimulerad och utmanad på arbetet och har såväl fantastiska kollegor som en vettig och genomtänkt chef.

Jag är frisk. Jag har den ofattbara turen att min kropp och min hjärna fungerar precis som den ska, utan några större skavanker eller problem. Jag har inga sjukdomar som påverkar min kropp eller mitt psyke. Jag går inte ner mig i ett stort svart hål varje höst, ser bokstäver eller siffror dansa omkring i cirklar när jag försöker fokusera och jag behöver inte trycka i mig stora mängder mediciner för att vara normalfungerande. Jag tillbringar sällan tid på sjukhus, och har aldrig någonsin (vad jag vet) behövt opererats.


Jag är cisperson. Jag har aldrig känt att min fysiska könsidentitet inte överensstämmer med min mentala. Jag har aldrig behövt förändra mig över de osynliga, men ack så påtagliga, gränserna för vad samhället anser är normalt. Jag har aldrig behövt bemöta att någon ifrågasätter min könsidentitet, eller känt mig förtryckt av lagstiftningen som kräver att jag steriliseras. Jag har aldrig känt den psykiska press som det innebär att komma ut ur garderoben och vara sig själv.


Jag bor i det fantastiska Sverige. Jag har det stora privilegiet att bo i ett I-land som tar hand om sina medborgare. Ett land där alla få gå i skola, vård när man är sjuk samt pension och omsorg när man är äldre, där staten tillhandahåller ett socialt skyddsnät om man skulle falla igenom sprickorna. Ett land med en regim som, oavsett färg, är mer eller mindre omutlig, med ett fungerande rättsväsende. Ett land där man får uttrycka precis vilken åsikt man vill och utöva vilken hobby man än önskar, så länge man inte kränker andras persona.


Jag är älskad. Slutligen och kanske det allra viktigaste. Jag har föräldrar som stöttar och tycker om mig, en lillebror av episk kaliber och en fantastisk respektive. Jag är del av en konstellation (som antagligen skulle kallas stjärnfamilj om jag var mer för det här med definitioner) och jag har många, många, många människor till vilkas hem jag alltid är välkommen. Jag har en stor bekantskapskrets som uppmuntrar och stöttar mig, och inte minst visar och påtalar detta.


För allt detta, och mer därtill, är jag oändligt tacksam. Jag ämnar att försöka vara mer ödmjuk, lyhörd och försöka sätta mig in i livet hos de människor som inte haft samma tur som undertecknad. Jag ska försöka, jag lovar, men om jag glömmer, så se till att påminna mig. Genom att medvetandegöra utvecklas vi alla som människor. Jag ska göra mitt allra yttersta för att inte bli en såndär defensiv och kränkt människa som jag föraktar.

1 comment: