Integritetskränkningar, eller varför min ohälsa inte angår regeringen.

Jag kommer inte undan. Fenomenet försvinner inte oavsett hur mycket jag än manifesterar, förkastar, föraktar och informerar. Sprider information och demonstrerar om varför jag ska få ha mitt internet, mina privata chattloggar, mina sjukjournaler och min etnicitet ifred så kommer det alltid tillbaka. De integritetskränkande officiella dokumenten. Som ogräs dyker de upp, och de utgör alltid någon obskyr förkortning, så att gemene man inte ska orka bry sig. Allt började med kärleksbarnet FRA, som gav dem rätt att läsa min epost. FRA har växt sig till en lynnig 2,5-åring, och media har sedan länge tappat intresset. Småsyskonet datalagringsdirektivet väckte inte lika stort ramaskri, mest för att FRA tagit musten ur oss. Sen finns det flera mer eller mindre rättsvidriga förslag på regleringar i form av exempelvis IPRED, SOPA, PIPA och inte minst ACTA, som handlar om att på ett eller annat sätt stärka de immaterialrättsliga skydden. Man talar mycket om att det ska gynna upphovsrättsinnehavare, storföretag och motverka piratkopiering av alla de slag. Må så vara, men är det verkligen värt att ge USA nyckeln till Sveriges rättssystem, eller förenkla rättsprocesserna så mycket att det knappt finns någon rätt alls i slutändan för den sakens skull?

Nu senast har Regeringen alldeles självmant kommit med ett nytt förslag som ska ge ett forskningsinstitutet IFAU, som utför utvärderingar å regeringens vägnar, rätten att bygga upp databaser om den svenska befolkningen innehållande känsliga uppgifter, så som exempelvis etnicitet, sjukdomar och tillhörighet i fackförbund. Såväl justitiekanslern som datainspektionen har sagt ifrån och befarar att sådana känsliga uppgifter lätt kan leda till en ohållbar utveckling. Trots detta väljer regeringen att gå vidare med förslaget. Institutet, som utvärderar regeringens politik inom områdena för arbetsmarknad och utbildning, har genom sin talesperson Hillevi Engström påtalat att det kan vara legitimt, eftersom det handlar om det ofantligt viktiga samhällsintresset att utvärdera regeringens arbete. Jag vet inte om jag är ute och cyklar, men behöver vi verkligen ytterligare en myndighet som skapar förutfattade meningar om mig? Behöver verkligen Storebror regeringen veta vilken hudfärg just jag har, samt när jag gick en läkare senast? Vi finns redan i orimligt många databaser, och dag för dag lagras allt mer integritetskränkande information på det offentligas servrar. Är det verkligen en utvecklingen som vi önskar fortlöpa?

Tyvärr vandrar regeringen vidare i sin stilla lunk mot ett allt mer intetgritetskränkande samhälle. Så jag kontrar med att skriva vidare. Så länge integritetskränkande åtgärder företas, oavsett om det är förklätt i en form som "gynnar företagande, landet och även den enskilde uppfinnaren" eller inte, måste jag skriva och uppmärksamma det.

Att sitta tyst och låta färgen på mina underkläder registreras ligger inte för mig.