Exklusivitet: eller om trångsynthet i alternativkretsar

Jag var tretton år och hade hittat mitt andra hem. Fyra gånger i veckan bodde jag, min långa sammetskjol och mina stålhättade kängor på kulturcaféet Lavas enorma trappa (må den vila i frid). Här kunde jag skriva mina superpretentiösa dikter ifred och fördjupa mig i den slaskfantasy jag ville utan att någon kom och tyckte att jag var töntig. Jag minns att jag flera gånger låg i stora kramhögar på den där trappan, lyssnande med stora öron på de äldre cafébesökarnas storslagna historier om besvärliga hemmasituationer, antidepressiva preparat och självskadebeteende.

Så en dag vändes blickarna mot mig. Hur är det med dig? Frågan var inte ställd av artighet. Man förväntades dela med sig av sin livssituation. Man antogs ha det besvärligt hemma. Man behövde ärren på armarna, de onda föräldrarna eller den djupt inrotade ångesten, svartfärgat som ens hår, för att passa in. Jag satt som förstummad då åtta andra ansikten vändes mot mig. Förväntansfullt, avvaktande. Mitt trettonåriga jag insåg med förfäran att jag inte hade något att säga. Mina föräldrar är förvisso konservativa, och jag gick på högstadiet, så det fanns alltid de som försökte fördärva ens skolgång. Detta innebar inte att jag hade några ärr att bära med stolthet på armarna. Jag hade tvärtom goda vänner, älskade mina fritidsintressen och tyckte att livet var ganska nice. Jag vill minnas att jag drog till med någon vag inte helt grundlös mobbad-i-skolan-historia, och intresset svalnade. Det var, vad jag minns, den enda gången de frågade om min situation, men känslan fanns ständigt kvar. Hade du det inte besvärligt var du inte en av oss, och är du inte en av oss kan du lika gärna vara en av dem. Detta var första gången jag stötte på trångsyntheten i alternativkretsar, och den slog mig som ett knytnävsslag i mellangärdet.

Åren gick, och jag började umgås i allt fler alternativkretsar. Jag fann mina närmaste vänner bland de med alternativa intressen, sexualiteter och politiska åskådningar, och överallt finner jag en genomgående linje. Är du inte med oss är du emot oss, och är du inte som oss kan du inte vara med oss. Gång på gång finner jag mig själv i diskussioner om hur heterosexuella, socialdemokrater, fotbollsspelare, eller individer tillhörande det normativa skulle vara lägre stående, eller än värre, varför hbtq-personer, politiker för minoritetspartier, eller individer med alternativa intressen och tillhörigheter är förmer än andra. Vissa har gått så långt att de inte ens bemödar sig med att prata med individer som inte tillhör deras högst speciella krets, och jag står med hakan nere vid knävecken. Hur kan något som avviker från normativiteten, något som har utstått allmänhetens klander, vara mer exkluderande än normativiteten i sig? Det talas en gång på annan att minoriteter ska bli behandlade med värdighet, medan man motsatsvis inte ens bemödar sig att ens acceptera att vissa individer väljer att leva som fotbollsälskande hetero-mono-cis-personer röstande på socialdemokraterna. Dessa individer är naturligtvis vilseledda av samhället i stort, och kan inte vara på detta sätt egentligen.

Alternativkretsarna är därmed sällan så toleranta som man önskar ge sken av. Även vi har mycket kvar tills vi når den tolerans vi så hårt strävar efter att allmänheten ska inneha. Sedan är det självklart så att alla inte beter sig på detta sätt. Naturligtvis finns det många inom dessa kretsar som är precis så toleranta, självständiga och öppna som jag förväntar mig av dem. De som förstår att alla måste få välja sina egna vägar och hur man själv önskar leva sitt liv, och att det är helt okej.

Avslutningsvis vill jag citera en viss attackpoet från Hjärup: Man kan vara en vit heterosexuell medelålders man med fast inkomst och ett efternamn som alla kan uttala utan att vara konstig eller pervers för det. Det är helt naturligt. Jag är öppen, jag är tolerant.