Efter flera veckors enorma längtan efter att få arbeta med händerna tittade Christer förbi och förgyllde min rätt ensamma tillvaro i den norrländska obygden genom att promt förvandla min lilla lägenhet till en läderverkstad. Nu ligger det läderspill över hela lägenheten, ett tiotal projekt ligger utspridda och bara väntar på att bli nålade, sylade, präglade, broderade, ihopsydda eller bara i allmänhet färdiga. Mina händer ler lyckliga barnaleenden över att få skapa ur ett material de aldrig tidigare varit med om, och jag har för första gången sedan mellanstadiets medeltidsdagar producerat något av läder (se nedanstående bild med hårpryl).
Jag är faktiskt inte så missnöjd som man kan tro, trots att hårprylen är skapad av spilläder, mönstret är snett och vint, kanterna inte helt symmetriska och att jag lyckades spilla bläck på den. Nu återstår egentligen bara en pinne för att ersätta penseln jag har i håret samt ytbehandling av något slag för att jag ska ha avslutat mitt första läderprojekt. Vad jag hittills har lärt mig av läderhantverk är att det är tungt, stort och kräver stört mycket verktyg. Därtill innefattar det även rätt mycket innuendos. Det handlar mycket om att trycka saker genom hål, hitta rätt hål och hitta rätt pinne till att göra detta med. När klockan börjar närma sig vargatimmen en torsdagskväll efter en lång arbetsdag, och man syftar till att fullfölja en lika lång arbetsdag dagen därpå, är detta synnerligen underhållande.
Nästa projekt blir att avsluta dokumentväskan som även ska kunna innehålla dryckesflaskor. Det är med ett visst storhetsvansinne jag ger mig in i detta projekt. Hur det hela slutar kan endast framtiden avgöra.
Jag har verkligen gjort allt som står i min makt för att integrera mig. Jag har omfamnat Jante, och jag dansar kring såväl julgranar som midsommarstänger. Jag sjunger alltid flerstämmiga snapsvisor till mina nubbar. Jag älskar att åka skidor i fjällen om vintrarna och semestra i röda sommarstugor med vita knutar om somrarna. Jag förbannas över att våren aldrig verkar vara på väg när snöstormen yr i mitten av maj, och jag deppar ihop om hösten när ljuset försvinner. Jag uppskattar IKEA, och sill och potatis. Jag har framförallt mer än en gång försvarat Dig inför mina blonda och blåögda vänner, vilka menar att du är ett skitland som inte är värt att bo i. Jag gör det inte för att bli accepterad av ett visst partis invandringspolitik, utan för en genuin kärlek till Dig.
För i ärlighetens namn – jag älskar mitt Sverige – jag älskar mitt land. Jag har älskat varenda sill och potatis, njutit av varje landställe, varje andetag av den friska lantluften. Jag har jublat över sportsliga och musikaliska framgångar, och aggressivt argumenterat för den svenska modellen. Jag är stolt över att bo i ett land där alla får säga som de vill, äta sig mätta och där alla har rätt till sjukvård när de behöver. Ett land där varenda unge får gå i skolan, och där solidariteten är inskriven i landssjälen. Jag är stolt över dig, Sverige, så varför hatar du mig så?
Det sticker lite extra hårt i hjärtat varje gång jag går på stan och hör ett "tjingtjongplingplong". När jag vänder mig om möts av hånfulla blickar från ett ungdomsgäng som sitter på ett stängsel och flinar efter mig. Varje välmenande ”men vad bra svenska du pratar, man hör inte alls att du är invandrare” känns som ett hån, och frågan ”men varifrån kommer du – egentligen?” gör att jag bara vill låsa in mig tills trångsyntheten har gått över.
För den bittra sanningen är att jag aldrig kommer bli Ditt barn ”på riktigt”. Hur perfekt jag än talar ditt språk, hur mycket kärlek jag än innehar till Dig, till landet, staten och nationen Sverige, så finns det alltid de som påminner mig om mitt ”sanna” ursprung. Jag är inte en sådan som hör till, jag är från Annanstans, en främling och en utböling. Det kan vara något så litet som en svart kalufs bland cendréblonda och gyllene på skolfotot, till direkta anklagelser om att jag ska ”åka hem”. Från subtila hintar om ”etniska svenskar mitt i livet” till uppenbara anklagelser om primitivitet. I media porträtteras jag som en arbetslös lågavlönad hemmafru som bara längtar efter att få ”åka hem”. Jag behöver all hjälp jag kan få för att komma ut på arbetsmarknaden, bort från min kuvande make och min kuvande familj, för att assimileras i Ditt samhälle. För samtliga individer i kategorin ”invandrare”, eller ”utlandsfödd” som det numera heter, ska vara på ett visst sätt. Kategorin utgör en homogen grupp där alla är på samma sätt. Förstå hur spännande det hade blivit om vi hade kategoriserat ”cendréblonda” eller ”TV-tittare” på samma sätt.
Allt är naturligtvis inte skit. Jag träffar många individer som helt blankt struntar i att mitt hår är svart och mina ögon mandelformade. Som inte alls bryr sig om att mitt efternamn är ovanligt, och som accepterar att jag har valt ett yrke med det svenska språket som främsta verktyg. Trots krypande hot om indragna medborgarskap från ett visst riksdagsparti, och ständiga vardagsgliringar, tänker jag vidhålla min stora kärlek till Dig, slåss för Din sak, och vidhålla att Du är det land jag vill leva i i alla mina dagar.
Allrakäraste Hälsningar;
Din bastarddotter.
Ps. Om du någon dag får för dig att byta nationalsång, snälla, välj Sverige av Stenhammar och Heidenstam, och inför obligatorisk stämsång i skolan så att alla kan sjunga den. Snälla? ds.
Efter flera veckors enorma längtan efter att få arbeta med händerna tittade Christer förbi och förgyllde min rätt ensamma tillvaro i den norrländska obygden genom att promt förvandla min lilla lägenhet till en läderverkstad. Nu ligger det läderspill över hela lägenheten, ett tiotal projekt ligger utspridda och bara väntar på att bli nålade, sylade, präglade, broderade, ihopsydda eller bara i allmänhet färdiga. Mina händer ler lyckliga barnaleenden över att få skapa ur ett material de aldrig tidigare varit med om, och jag har för första gången sedan mellanstadiets medeltidsdagar producerat något av läder (se nedanstående bild med hårpryl).
Jag är faktiskt inte så missnöjd som man kan tro, trots att hårprylen är skapad av spilläder, mönstret är snett och vint, kanterna inte helt symmetriska och att jag lyckades spilla bläck på den. Nu återstår egentligen bara en pinne för att ersätta penseln jag har i håret samt ytbehandling av något slag för att jag ska ha avslutat mitt första läderprojekt. Vad jag hittills har lärt mig av läderhantverk är att det är tungt, stort och kräver stört mycket verktyg. Därtill innefattar det även rätt mycket innuendos. Det handlar mycket om att trycka saker genom hål, hitta rätt hål och hitta rätt pinne till att göra detta med. När klockan börjar närma sig vargatimmen en torsdagskväll efter en lång arbetsdag, och man syftar till att fullfölja en lika lång arbetsdag dagen därpå, är detta synnerligen underhållande.
