Jonas Gardell, eller tack för alla dina ord.

Jag tittade under gårdagsnatten på föreställningen "En helkväll med Jonas Gardell", som samlat det bästa av Gardells shower genom tiderna. Under föreställningens gång hittade tillbaka till min tonårstid. Författaren Gardell har varit min hjälte under stora delar av min uppväxt. Ända sedan jag som fjortonåring läste hans Ett ufo gör entré har han varit en av mina stora förebilder. Han har ett sätt att skriva som träffar mig rakt i mellangärdet. Hans böcker lärde mig att varje person är ansvarig för sitt eget öde, att man kan och ska gå sin egen väg. Att man måste våga ta steget för att komma vidare, att stå för det man är och vad man gör och ta smällarna när andra inte håller med. Att det alltid kommer något gott ur alla onda handlingar, att inget sker förgäves.

Jag kan läsa flertalet av hans texter rakt ur huvudet. Jag kan än idag recitera strofer ur Folkhemsfavoriten och Du är inte ensam. Han hjälpte mig att hitta mig själv. Att stå för det jag är. Hans skildringar av den värmande kärleken och våndan bland de alldeles vanliga människorna lärde mig att se det fina i det alldagliga. Det vackra i vardagen, det stora i det lilla. När hans "torka aldrig tårar utan handskar" fick sådan publicitet i höstas var jag stolt. Min hjälte skulle äntligen få det genomslag som författare som han förtjänade. Sen började debattinläggen. De handlade i princip alltid om bögarna. Hur illa de behandlades av samhället, hur synd det var om dem och hur de borde få upprättelse. Så långt allt väl. De har utsatts för fruktansvärda övergrepp och är värda all upprättelse de kan få under bästa TV-tid. 

Sedan hände sig ett inlägg under höstens debatt gjort mig så påtagligt besviken på hjälten Gardell. I en intervju med tidningen faktum förminskar han transpersoner och lesbiska. På ett brutalt vis lyfter han fram den vita homosexuella mannen som de största offren, att de lesbiska inte gjorde tillräckligt under den tid då de verkligen behövdes. Känslan av att vara förrådd av en av mina hjältar bara växte i bröstet för varje mening jag läste. Jag förstår hans ilska över att ha levt i förtryck under alla dessa år. Jag förstår hans behov av att berätta sin historia. Jag förstår även hans önskan efter upprättelse. Jag bara önskar bara att hans kamp inte kantades av att trycka ner andra människors identiteter, att osynliggöra och förminska andra människors sexualiteter. Som svar har jag inte mycket att säga mer än att lyfta min gode vän Lukas ord; att vara hatad ger åtminstone en chans att slåss för vem man är.

Det besvikar mig mer än jag kan uttrycka. Att den store Gardell, som lyft så många svåra och viktiga frågor med sådan bravur nu gör en sådan brutal tankevurpa kring detta, ett ämne han verkligen borde veta bättre om. Att en person som jag genom min uppväxt ofta citerat i allt från traditionella hbtq-sammanhang till att försöka illustrera mina mer obskyra tankar och känslor på ett så blatant och ogenomtänkt sätt häver ur sig något sådant. Det handlar om ett enda uttalande, men det är ett uttalande som skär i mig så mycket och så hårt att jag måste göra något åt det.

Han kommer inte längre kunna vara min hjälte. Jag kommer fortfarande citera hans ord, läsa hans böcker och uppskatta honom som en god författare. Men han kan inte längre vara min hjälte. Jag vill tacka Jonas för alla de år jag fått ha honom som hjälte, alla de gånger hans ord har illustrerat mina känslor. Kanske en dag kan han åter bli som guldfoliestjärnorna i Adak, en gång kanske jag kan damma av pedestalen och åter placera honom där, men inte längre idag. Tack för alla dina ord, men nu måste jag lyssna på något annat ett tag.

Angående Selimovic.

Jag och min stora kopp te bänkade oss framför DN:s nätupplaga under gårdagsmorgonen och läste vad du hade att säga. Jag såg att du hade publicerat en debattartikel som ett svar till Khemiris artikel riktad till Beatrice Ask och läste denna med stor fascination.

Du har många poänger i din krönika. Du skriver om en av de saker som ligger mig allra närmast om hjärtat. Du skriver om perspektivet. Att se saker ur andra människors synvinkel. Att förstå att allas våra verkligheter är olika, och att man behöver gå i andra människors skor för att få en tydligare förståelse för vår värld. Att allt inte är svart eller vitt, rätt eller fel, gott eller ont. Att inte tro att allt är en personlig kränkning, utan att förstå att det antagligen ligger fler saker till grund för själva agerandet.

Samtidigt lämnar du en bitter eftersmak hos mig. Sekvenserna smakar ett uttryck av att Khemiri tar på sig en offerkofta och ser världen i svartvitt. Min tolkning är att Khemiris brev handlar om medvetandegörande. Om att illustrera ytterligare ett perspektiv. Precis den tes som du strider så hårt för. Khemiris inlägg har öppnat ögonen för många människor som inte varje dag lever i en utomeuropeisk kropp. Han har visat många ett nytt perspektiv. Samtidigt har han per text illustrerat en situation som många velat formulera men inte haft förmåga att göra. Det innebär inte att han tar på sig en offerkofta eller att han ser världen i svart och vitt. Det innebär att han vill belysa något han anser är viktigt.

Du pratar om integration. Om tacksamhet. Om att man ska visa hänsyn och respekt till ens medmänniskor. Jag vill mena att vi alla behöver vara tacksamma. Svenskar som invandrare. Bisexuella som transpersoner. Kvinnor som män. Vi har haft turen att leva i det fantastiska Sverige, där vi har rättigheter som andra stater bara kan drömma om. Vi har en fungerande rättsstat, god yttrande- och tryckfrihet, nästan ingen korruption och en fantastisk demokrati. Allt detta är jag oändligt tacksam för.

Du pratar om att se mer än bara kränkningarna och finna perspektiv till människors handlingar, att intentionerna bakom handlingarna inte alltid är att diskriminera. Jag håller med dig, men ändå inte. Du har rätt i att individer har fler än ett syfte med sina handlingar och att ett nekande svar inte alltid betyder att motparten diskriminerar. Samtidigt uppmuntrar samhället, lika mycket som vår egen hjärna, oss alla till att generalisera och kategorisera. Den uppmuntrar oss till att se stereotyperna, att tänka en viss sak när vi ser en viss typ av människor. För att citera min vän Karim: vi alla rasister, vi är alla sexister. Vi är formade av en värld som kopplar ihop ett visst kön, en viss etnicitet och en viss ålder med vissa typer av handlingar. Genom att uppmärksamma att så faktiskt inte är fallet kan vi motverka dessa inlärda stereotypa tankar och bli mer medvetna och mindre fördomsfulla människor.

Sammanfattningsvis, käre Jasenko, vill jag återigen påtala. Du har många bra poänger. Tyvärr försvinner de i det stora havet av generaliseringar, glöms bort bland inte helt grundade anklagelser och tappas bort i inte helt genomtänkt retorik. (Vad var det som fick dig att jämföra Khemiris krönika med en av Sveriges mest rasistiska hemsidor?) Kanske nästa gång, käre statssekreterare, kan du finna att det finns fler än en anledning bakom det Khemiri har att säga.

Bästa Beatrice, eller perspektiv i en liten Ask.

Jag skulle ju inte blogga om REVA. Jag skulle ju undvika som pesten att uttala mig om flyktingfrågan, jag skulle inte kommentera det ack så intensägande namnet "Rättssäkert och Effektivt VerkställighetsArbete", som är ungefär lika informativt som om de hade döpt projektet till VAMS - "Vi Arbetar Med Saker" (pun intended). Jag skulle inte bli arg på ännu en förkortningsbestämmelse. Det räckte gott med FRA-lagen med syskonbestämmelser.

Sen kom de beryktade poliskontrollerna och den bakomliggande rasismen smygande mellan springorna av projektet, allt med vår käre Minister Justitias uttryckliga välsignelse. Sen kom Jonas Hassen Khemiri och skrev en krönika som slog mig i magen med sådan kraft att jag var tvungen att sätta mig ner, brygga en stor kopp te och andas. Plockar ur tekulan ur koppen. Andas. Ser hur Khemiris krönika delas och delas igen bland mina vänner. Andas. Väntar på motdrag från Minister Justitia.

För det måste hända snart om hon ska kunna komma undan med det här, tänker jag. Hon måste be om ursäkt och inse att hennes aktioner ställer henne i en sådan dager att tobleroneaffären uppfattas som en fis i rymden. Hon inte bara framställer individer med utomeuropeiskt utseende på ett sätt som kan få vem som helst att sätta morgonkaffet i halsen genom att mena att de "talar konstigt, det vill säga inte svenska". Det handlar inte längre om att använda regeringens pengar i privata ändamål, det handlar om att implicera främmandeskap på en grupp med människor, att bekräfta vardagsrasismen, att godkänna att maktmonopolet skiljer på medborgare med ett visst utseende och medborgare med ett annat.

Jag ser att hon ska uttala sig på Godmorgon Sverige dagen efter (läs: idag). Jag pustar ut, andas lite och tänker att snart kommer ursäkten. Jag vaknar, jag tittar på klippet ifråga med tillhörande tidningsartikel, i vilken hon bemöter Khemiris krönika. Återigen är jag tvungen att ställa ner min nybryggda kopp med te och andas. På skärmen ser jag en kvinna med samma molande självgodhet som tidigare. Som uttalar sig med ett språkbruk som stinker omedveten vithetsnormativitet. Som rasar alibiargument. Som menar att hon kan ta sig tolkningsföreträde för att hon en gång för fyrtiotre år sedan i egenskap av utbytesstudent bodde med en mörkhyad familj i Förenta Staterna och därför kan veta hur det är att leva med ett utomeuropeiskt utseende i Sverige 2013.

Jag vill tala om för dig, Bästa Beatrice Ask, att det vet du inte. Du har ingen aning om hur det är att bli ID-kontrollerad av poliser som misstänker att du är en brottsling enkom på ditt utseende. Du vet inte hur det är att idag, 2013, i landet Tolerant, bli häcklad av dina medmänniskor på grund av din etnicitet. Ingen aning om hur det är att bli nekad att höra till, att bli representant för en mystisk och exotisk folkgrupp, att bli kriminaliserad, uttittad, diskriminerad, nekad och häcklad enkom på grund av ditt utomeuropeiska utseende. Jag skulle kunna berätta alla mina historier rörande vardagsrasismen i Sverige år 2013, men tänker mig att jag redan gjort det tidigare, och att du säkert redan har läst några av de tusentals berättelser som delats med dig över sociala medier.

Du är antagligen utsatt för väldigt mycket näthat just nu. Det är ingenting jag önskar någon annan människa, hur mycket vederbörande än provocerar mig, men jag önskar - av hela mitt hjärta - att du tänker på vad du säger. Att du genom denna folkstorm av människor väljer att ta till dig av kritiken, inse att saker du säger upplevs främlingsfientliga, inkompetenta, ogenomtänkta, och att de flesta faktiskt tagit illa upp av saker du sagt. Kanske lär du dig någnting i processen och blir en bättre människa?

Slutligen, snälla, kan du inte, för yrkeskårens skull, läsa in dig på kunskaper inom juridiken? Jag vet att det finns mycket att göra i regeringen, och att arbetet som Minister Justitia är krävande, men jag ber dig, allra ödmjukast, att åtminstone överväga förfrågan. Vi är en hel yrkeskår som fortfarande minns dina gredelina kuvert och din okunskap om allt vad oskuldspresumtion och dylika principer heter. Jag personligen blir smärtsamt påmind om din okunskap på en daglig basis, eftersom ditt namn står högst upp på ett av de förarbeten jag arbetar allra mest frekvent med i min yrkesutövning. Eftersom du är den yttersta representanten för hela yrkeskåren skulle det göra mig hjärtligt lycklig om du, bara för ett par år, kunde återvända till skolbänken.

FAQ: Etnicitet och Lajv.

På lajvkonventet Prolog, som gick av stapeln i helgen, höll jag och Setsuna en föreläsning om etnicitetsproblematik som kan uppstå såväl i som utanför lajvsammanhang. Den handlar om vilka problem man i egenskap av person med utomeuropeiskt utseende och lajvare stöter på, såväl i lajvsverige som i samhället i allmänhet, samt hur problemen kan lösas. Föreläsningen spelades in, och för intresserade går den att titta på här nedanför. Fåniga exempeluppräkningar och belysande verklighetsförankrade exempel utlovas. Orkar ni bara titta på en minut, titta på den sista. 

Med anledning av denna föreläsning har det dykt upp ett antal frågor, både från deltagare och från de som tittat på internet. Jag har samlat frågorna här i en gemensam FAQ. Håll tillgodo!

F: Vad är grejen med ordet blatte? Är inte det ett superstigmatiserat ord? Folk kan ta illa upp!

Precis i början av föreläsningen proklamerar jag att "Jag kommer att använda ordet blatte, för att det tar för lång tid att säga 'personer med utomeuropeiskt utseende i lajvsammanhang'". Det är med andra ord en ren tidsbesparingsåtgärd, och ingen värdering läggs i begreppet ifråga. Vi har full förståelse för att ordet "blatte" kan vara stigmatiserat och uppmuntrar på intet sätt till att man ska kalla människor med utomeuropeiskt utseende som man inte känner för begreppet ifråga.

F: Jag känner mig utpekad och ledsen efter er föreläsning. Gör jag verkligen allt det där?

Vi har gjort så gott vi kan för att inte utpeka enskilda individer i de exempel vi tar upp på föreläsningen. Om folk ändå känner sig utpekade så är det självklart beklagligt. Jag vill dessutom gärna klargöra att det inte handlar om enskilda individer utan en jargong, såväl inom lajvsverige som i samhället i stort, som vi vill belysa och förändra. Jag har inga personliga agg mot någon av alla de exempel som presenteras. Det handlar om att belysa och konkretisera, inte att hänga ut och avslöja. Att man känner igen sig i de exempel vi berättar är ett sätt att bli medveten om de sociala fällor man lätt ramlar in i och lära sig av dessa i framtiden. Det är i allra högsta grad positivt.

F: Vilka rövarhistorier ni berättar! Är verkligen alla historier sanna?

Som vi nämnde i början av föreläsningen, så är historierna ett hopkok av egna historier, andras historier och berättelser från internet, dragna till sin spets för tydlighetens skull. Det betyder inte att någon uttryckligen har sagt allt som vi berättar om. Det är ingen som har kallat mig för karatemagdansare, lika lite som det är någon som menar att jag måste kunna alla Pippi Långstrumps mellannamn för att klassas som svensk "på riktigt".

F: Varför har ni valt att göra den avgränsning som ni gjorde?

Återigen är det tidsaspekten som spökar. hade vi pratat om sociokulturella aspekterna av att vara person med utomeuropeiskt utseende i lajvsammanhang och hur vi ska gå tillväga för att rekrytera ytterligare dito så hade föreläsningen behövt vara tre timmar lång. Minst. Trots allt lanserade vi idén i ett relativt lättsamt sammanhang. Vem vet? Finns intressen nog kanske vi ser till att göra en favorit i repris på Prolog 2014.

F: Vilken bra föreläsning! Får jag dela den med mina vänner?

Ja, absolut! Se till att respektera vår och Prologarrangörernas ideella rätt och underrätta oss gärna var och till vilka ni delar den med, så ska det inte vara några problem. Vi tycker bara att det är roligt att föreläsningen sprids, och såväl lajvare som icke-lajvare kan ha nytta av att titta på den.

Har ni ytterligare frågor så är ni mer än välkomna att ställa dem här nedanför, så ska jag se till att svara på dem allt eftersom. Jag vill även passa på att tacka alla människor för all positiv feedback och konstruktiv kritik vi fått, både in person och över internet. Tack för allt!