Våldtäktsimmunitet, eller sneda perspektiv på våldtäktsoffer.

[Disclaimer: Jag läste denna artikel, som var så absurd att jag inte vet hur jag skulle kommentera den. Resultatet blev ett helt absurt inlägg. Absurditet ska med absurditet bemötas.]

För ett halvannat decennium sedan lärde jag mig hur man blir immun mot att bli våldtagen. Det är jätteenkelt. Man skaffar sig en promiskuös livsstil och klär sig i utmanande kläder. Avsluta med några deciliter alkohol och en relation med din potentiella förövare, gärna romantisk.Voila! Du har från en anständig kvinna med rätt till din egen kropp helt magiskt förvandlats till en lättklädd slampa som uttryckligen ber om våldssex i gumpen.

Observera att ovanstående recept endast gäller på individer som innehar snippa. Saknar du denna mycket väsentliga kroppsdel så kan du inte bli våldtagen. Män kan ju knappast våldtas. Jag menar, våldtäktslagstiftningen i USA blev ju inte könsneutral förrän i januari 2012 (länk). Det beror självkart på att våldtäkter mot män inte finns. Lagen är trots allt bara ett resultat av att arga feminister kräver att den ska vara könsneutral. Jag menar, det enda sättet för en man att bli våldtagen är ju trots allt att bli påsatt på snoppen. Det finns ju inga andra sätt för män att bli utsatta för samlag, eller annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i övrigt är jämförlig med samlag, som det står i brottsbalken. Nepp. Samlag är snopp mot snippa och ingenting annat. Och hör sen!

Transpersoner utan snippa ska vi inte ens tala om. Jag menar, hur skulle det se ut? Visst att de kallar sig "kvinnor", men det är ju trots allt inte det, på riktigt alltså. Här går man och våldtar något som man trodde var en kvinna, så var det en man! Alltså biologiskt! Det är ju helt otänktbart att man skulle kunna våldta en kvinna om det visar sig att hon senare har snopp. Örebro Tingsrätt håller dessutom med om min slutgiltiga tes, transpersoner kan inte våldtas. Det svenska rättsväsendet tycker alltså som jag, och därför har jag rätt.

Ni som inte håller med kan väl gå någon annanstans. Ni är säkert arga feministflator hela bunten.

Integritetskränkningar, eller varför min ohälsa inte angår regeringen.

Jag kommer inte undan. Fenomenet försvinner inte oavsett hur mycket jag än manifesterar, förkastar, föraktar och informerar. Sprider information och demonstrerar om varför jag ska få ha mitt internet, mina privata chattloggar, mina sjukjournaler och min etnicitet ifred så kommer det alltid tillbaka. De integritetskränkande officiella dokumenten. Som ogräs dyker de upp, och de utgör alltid någon obskyr förkortning, så att gemene man inte ska orka bry sig. Allt började med kärleksbarnet FRA, som gav dem rätt att läsa min epost. FRA har växt sig till en lynnig 2,5-åring, och media har sedan länge tappat intresset. Småsyskonet datalagringsdirektivet väckte inte lika stort ramaskri, mest för att FRA tagit musten ur oss. Sen finns det flera mer eller mindre rättsvidriga förslag på regleringar i form av exempelvis IPRED, SOPA, PIPA och inte minst ACTA, som handlar om att på ett eller annat sätt stärka de immaterialrättsliga skydden. Man talar mycket om att det ska gynna upphovsrättsinnehavare, storföretag och motverka piratkopiering av alla de slag. Må så vara, men är det verkligen värt att ge USA nyckeln till Sveriges rättssystem, eller förenkla rättsprocesserna så mycket att det knappt finns någon rätt alls i slutändan för den sakens skull?

Nu senast har Regeringen alldeles självmant kommit med ett nytt förslag som ska ge ett forskningsinstitutet IFAU, som utför utvärderingar å regeringens vägnar, rätten att bygga upp databaser om den svenska befolkningen innehållande känsliga uppgifter, så som exempelvis etnicitet, sjukdomar och tillhörighet i fackförbund. Såväl justitiekanslern som datainspektionen har sagt ifrån och befarar att sådana känsliga uppgifter lätt kan leda till en ohållbar utveckling. Trots detta väljer regeringen att gå vidare med förslaget. Institutet, som utvärderar regeringens politik inom områdena för arbetsmarknad och utbildning, har genom sin talesperson Hillevi Engström påtalat att det kan vara legitimt, eftersom det handlar om det ofantligt viktiga samhällsintresset att utvärdera regeringens arbete. Jag vet inte om jag är ute och cyklar, men behöver vi verkligen ytterligare en myndighet som skapar förutfattade meningar om mig? Behöver verkligen Storebror regeringen veta vilken hudfärg just jag har, samt när jag gick en läkare senast? Vi finns redan i orimligt många databaser, och dag för dag lagras allt mer integritetskränkande information på det offentligas servrar. Är det verkligen en utvecklingen som vi önskar fortlöpa?

Tyvärr vandrar regeringen vidare i sin stilla lunk mot ett allt mer intetgritetskränkande samhälle. Så jag kontrar med att skriva vidare. Så länge integritetskränkande åtgärder företas, oavsett om det är förklätt i en form som "gynnar företagande, landet och även den enskilde uppfinnaren" eller inte, måste jag skriva och uppmärksamma det.

Att sitta tyst och låta färgen på mina underkläder registreras ligger inte för mig.

Exklusivitet: eller om trångsynthet i alternativkretsar

Jag var tretton år och hade hittat mitt andra hem. Fyra gånger i veckan bodde jag, min långa sammetskjol och mina stålhättade kängor på kulturcaféet Lavas enorma trappa (må den vila i frid). Här kunde jag skriva mina superpretentiösa dikter ifred och fördjupa mig i den slaskfantasy jag ville utan att någon kom och tyckte att jag var töntig. Jag minns att jag flera gånger låg i stora kramhögar på den där trappan, lyssnande med stora öron på de äldre cafébesökarnas storslagna historier om besvärliga hemmasituationer, antidepressiva preparat och självskadebeteende.

Så en dag vändes blickarna mot mig. Hur är det med dig? Frågan var inte ställd av artighet. Man förväntades dela med sig av sin livssituation. Man antogs ha det besvärligt hemma. Man behövde ärren på armarna, de onda föräldrarna eller den djupt inrotade ångesten, svartfärgat som ens hår, för att passa in. Jag satt som förstummad då åtta andra ansikten vändes mot mig. Förväntansfullt, avvaktande. Mitt trettonåriga jag insåg med förfäran att jag inte hade något att säga. Mina föräldrar är förvisso konservativa, och jag gick på högstadiet, så det fanns alltid de som försökte fördärva ens skolgång. Detta innebar inte att jag hade några ärr att bära med stolthet på armarna. Jag hade tvärtom goda vänner, älskade mina fritidsintressen och tyckte att livet var ganska nice. Jag vill minnas att jag drog till med någon vag inte helt grundlös mobbad-i-skolan-historia, och intresset svalnade. Det var, vad jag minns, den enda gången de frågade om min situation, men känslan fanns ständigt kvar. Hade du det inte besvärligt var du inte en av oss, och är du inte en av oss kan du lika gärna vara en av dem. Detta var första gången jag stötte på trångsyntheten i alternativkretsar, och den slog mig som ett knytnävsslag i mellangärdet.

Åren gick, och jag började umgås i allt fler alternativkretsar. Jag fann mina närmaste vänner bland de med alternativa intressen, sexualiteter och politiska åskådningar, och överallt finner jag en genomgående linje. Är du inte med oss är du emot oss, och är du inte som oss kan du inte vara med oss. Gång på gång finner jag mig själv i diskussioner om hur heterosexuella, socialdemokrater, fotbollsspelare, eller individer tillhörande det normativa skulle vara lägre stående, eller än värre, varför hbtq-personer, politiker för minoritetspartier, eller individer med alternativa intressen och tillhörigheter är förmer än andra. Vissa har gått så långt att de inte ens bemödar sig med att prata med individer som inte tillhör deras högst speciella krets, och jag står med hakan nere vid knävecken. Hur kan något som avviker från normativiteten, något som har utstått allmänhetens klander, vara mer exkluderande än normativiteten i sig? Det talas en gång på annan att minoriteter ska bli behandlade med värdighet, medan man motsatsvis inte ens bemödar sig att ens acceptera att vissa individer väljer att leva som fotbollsälskande hetero-mono-cis-personer röstande på socialdemokraterna. Dessa individer är naturligtvis vilseledda av samhället i stort, och kan inte vara på detta sätt egentligen.

Alternativkretsarna är därmed sällan så toleranta som man önskar ge sken av. Även vi har mycket kvar tills vi når den tolerans vi så hårt strävar efter att allmänheten ska inneha. Sedan är det självklart så att alla inte beter sig på detta sätt. Naturligtvis finns det många inom dessa kretsar som är precis så toleranta, självständiga och öppna som jag förväntar mig av dem. De som förstår att alla måste få välja sina egna vägar och hur man själv önskar leva sitt liv, och att det är helt okej.

Avslutningsvis vill jag citera en viss attackpoet från Hjärup: Man kan vara en vit heterosexuell medelålders man med fast inkomst och ett efternamn som alla kan uttala utan att vara konstig eller pervers för det. Det är helt naturligt. Jag är öppen, jag är tolerant.