Innuendos, eller min första kontakt med läderhantverk.

Efter flera veckors enorma längtan efter att få arbeta med händerna tittade Christer förbi och förgyllde min rätt ensamma tillvaro i den norrländska obygden genom att promt förvandla min lilla lägenhet till en läderverkstad. Nu ligger det läderspill över hela lägenheten, ett tiotal projekt ligger utspridda och bara väntar på att bli nålade, sylade, präglade, broderade, ihopsydda eller bara i allmänhet färdiga. Mina händer ler lyckliga barnaleenden över att få skapa ur ett material de aldrig tidigare varit med om, och jag har för första gången sedan mellanstadiets medeltidsdagar producerat något av läder (se nedanstående bild med hårpryl).

Jag är faktiskt inte så missnöjd som man kan tro, trots att hårprylen är skapad av spilläder, mönstret är snett och vint, kanterna inte helt symmetriska och att jag lyckades spilla bläck på den. Nu återstår egentligen bara en pinne för att ersätta penseln jag har i håret samt ytbehandling av något slag för att jag ska ha avslutat mitt första läderprojekt. Vad jag hittills har lärt mig av läderhantverk är att det är tungt, stort och kräver stört mycket verktyg. Därtill innefattar det även rätt mycket innuendos. Det handlar mycket om att trycka saker genom hål, hitta rätt hål och hitta rätt pinne till att göra detta med. När klockan börjar närma sig vargatimmen en torsdagskväll efter en lång arbetsdag, och man syftar till att fullfölja en lika lång arbetsdag dagen därpå, är detta synnerligen underhållande.

  

Nästa projekt blir att avsluta dokumentväskan som även ska kunna innehålla dryckesflaskor. Det är med ett visst storhetsvansinne jag ger mig in i detta projekt. Hur det hela slutar kan endast framtiden avgöra.