Yet what is any ocean, but a multitude of drops.

Idag blev det klart att Trump blir USA:s nästa president. Över sociala medier sprider sig den politiska depressionen. Människor vältrar sig i hur vi lever i allt mer dystopiska tider och att världen aldrig mer kommer att bli sig lik. Hopplöshet blandas med sorg och fruktan och det ena dystra scenariot presenteras framför det andra. Själv postar jag hoppfulla plattityder i form av citat från systrarna Wachowskis bästa filmer.

En vän frågade mig hur jag hela tiden kan vara så positiv och känna hopp i dagar som denna. Det korta svaret är "för att jag måste". För min egen skull och för allas skull. Jag, liksom många av mina vänner, är icke-normativa, invandrare, arbetarbarn och kvinnor. Vi tillhör alla, på ett eller annat sätt, de marginaliserade utkanterna av samhället. Det är vi som drabbas allra hårdast av att att människor ger upp i kampen. Sådana som vi har under de senaste åren upplevt mer hat än någonsin, från såväl etablissemang som från gemene medborgare. Vi vaknade idag till en värld där en symbol för hatet mot sådana som oss vunnit ett val i ett av världens mäktigaste länder. Det är klart att vi är rädda, ledsna, arga och upprörda. Vi måste tillåta oss att vara det. En stund. 

Sedan måste vi resa oss upp och kriga vidare. För hur nedslående hatet, sorgen och ångesten än må vara så har vi inte råd att vältra oss i negativa känslor alltför länge. De destruktiva känslorna smittar, och det är dessa som i förlängningen riskerar att rasera allt det vi och våra meningsfränder från tidigare generationer byggt upp och kämpat för.

Använd istället dina kanaler och dina privilegier. Använd dina ord, din röst och dina handlingar till att skapa en bättre värld. Ni som gynnas av patriarkatet, av vithetsnormen, av cisnormen och heteronormen - bär våra röster. Låt inte likgiltigheten eller uppgivenheten ta över. För varje röst som bär förändrar samhällsklimatet och varje till synes liten och meningslös handling gör skillnad. Oceaner skapas av enskilda vattendroppar, och även om ingen orkar allt så orkar alla något. I en värld där de dystra och främlingshatande vindarna blåser kallare än någonsin har vi inte råd att förlora någon. För det är vi som avviker som drabbas ju fler som ger upp i kampen.

Kanske bor det en dum-snäll och naiv paladin i mig som envist proklamerar social rättvisa när allt hopp är ute, men jag hoppas verkligen att världen egentligen är bättre än så här. Min utmaning till er alla under 2017 blir: gör något som förändrar världen, hur stort eller litet det än må vara. Bjud din granne på chokladbollar, lägg en peng i en välgörenhetsbössa, syna kollegans homofobiska uttalande, introducera könsneutrala pronomen i ditt språk, trösta en ledsen vän, låna ut din soffa till en främling, köp en macka till en tiggare. Gör skillnad på ditt sätt och tillsammans kan vi bidra till en bättre värld än den vi vaknade till idag.

Sagan om Ithilien - en berättelse om gränskontroller.

I skrivande stund är det inte många timmar tills de framhastade och juridiskt vidriga gränskontrollerna vid Minas Morgul träder i kraft. Staden hette tidigare Minas Ithil och lyste upp Gondors ljumma sommarnätter med sitt silverskimrande ljus. Mörkrets krafter var emellertid nära förestående. Långsamt infiltrerades staden av häxmästaren av Angmar och hans nazgûlers ondska och inte långt därefter intogs staden helt av dessa. Minas Ithil blev fördärvat och berövades sin skönhet, hemska fortifikationer lades till och staden ljus fick ett likaktigt sken som endast var en skugga av dess tidigare välkomnande ljus.

I tvillingstaden Minas Tirith råder turbulens då det förefaller sig att stadens rikshovsmästare verkar trollbundits av Angmars eskapader. Stora delar av stadens medborgare står emellertid starka mot Angmars ondska. Dock är Angmar uppbackad av Sauron i Bara-dûr, tidigare en Maia, men som dessvärre fallit i det ondas tjänst, och det är få saker som en människa kan göra för att stå emot så starka krafter.

Så när Rohan föll för inbördeskrig och de civila flydde genom döda träsken i ett försök att nå säkerheten möttes de istället av Minas Morguls orcher, som under inga omständigheter vill släppa förbi de flyende. De som har rätten att passera tvingas in i långa kontroller som Angmar utan vidare skyller på flyktingarna. Frustrationen är stor och det dröjer inte länge innan allt fler gondorianer börjar förakta de rohirrim flytt kriget. De anses vara smutsiga, snikna och sjukliga och bara kosta Gondor pengar utan att bidra med något till samhället.

Dessvärre väntar inget lyckligt slut för de som till slut lyckas passera Minas Morguls pass. På andra sidan väntar inte tryggheten, utan Cirith Ungol. Fortet byggdes en gång i tiden av Gondors medborgare, men har övertagits av orcher som tvingar de kvarvarande gondorianerna att utföra de vidrigaste av handlingar gentemot de nyanlända. De som protesterar skickas åter till Rohan och de som ens antyder om våldsamheter skickas till Shelob för fortsatt hantering. 

Visst finns det rohirrims som lyckas passera Cirith Ungol. De är dock inte många. Vissa har tur, andra smyger igenom Minas Morguls vindlande gångar och lyckas undvika fortet helt och ytterligare andra får hjälp från Mordors medborgare för att ta sig genom fortet och in i säkerheten.

Man kan fråga sig varför rohirrim skulle vilja lämna sitt vackra land och göra sig omaket att ta sig hela vägen till Mordor när det antagligen är mycket bättre i Rohan. Kanske är så fallet, men när Sarumans uruk-haier förhäxat kung Théoden att föra öppet krig mot sina egna Éoreds är det de civila rohirrim som drabbas hårdast. Det finns de som stannar i Rohan och slåss för att situationen ska bli bättre, men de allra flesta kan inget göra mot sådana starka makter och flyr istället mot en säkerhet som är långt mindre angenäm än den egna hembygden.

Trots allt detta mörker finns det ändå hopp om att en dag frigöra Minas Morgul från ondskans klor och låta Gondor bli ett igen. För att det ska hända behöver alla gondorianer enas och tillsammans stå starka för mot Angmars ondska och Saurons inflytande. Vi är många som är starka och kämpar på och med gemensamma krafter ska vi befria Ithilien till att åter bli den blomstrande provins som det en gång varit.

Vad kostar en människa?

I mitt hörn av internet diskuteras just nu invandringens pris. Man proklamerar att invandringen är orsaken till varför vi inte har råd med bättre äldreomsorg, mer effektivt utbildningsväsende och fler avdragsgilla hantverks- och städtjänster. Man kastar räkneexempel på räkneexempel och förfasas över hur de lata invandrarna åker räkmacka genom livet medan ärliga (etniskt svenska) knegare som du och jag (nåja) går på knäna för att få betala för deras liv i överflöd. Man postar bilder på ledsna tanter och farbröder med (blonda) silverlockar och små barn med stora anklagande (azurblå) ögon och implicerar att det är invandrarnas fel att dessa inte får den kärlek som de förtjänar.

Sedan kommer försvararna. De som säger att man faktiskt tjänar på invandringen. Att invandring i själva verket är en lukrativ verksamhet som får Sverige att blomstra. Man pratar om skattesatser, sysselsättningsgrader och kastar sig med ord som att invandrarna utgör "investeringar" som i längden föranleder "god avkastning". Man måste övertyga motståndarna om att det är värt besväret att ta in invandrare för att dessa minsann är användbara i längden.

Här någonstans brukar jag lämna debatten för att jag tappar såväl ork som sanity. Varför är det rimligt att en människas existensberättigande grundar sig i dess förmåga att generera inkomster? Hur kommer det sig att många som vanligtvis pratar så varmt om solidaritet plötsligt börjar värdera människor efter valuta? Hur många barn ska behöva fotograferas skrikande i en napalmbombning eller drunknade i Medelhavet för att människor ska inse att det rör sig om verkliga människoöden och inte om siffror på ett papper?

 

Det är väl förbannat självklart att varje människa förtjänar att vakna utan att vara skräckslagen över att bli skjuten, fängslad eller utsatt för övergrepp. Att det kan gå en dag utan att man oroar sig för när man ska få mat och rent vatten nästa gång. Att få känna tryggheten i att vara nära ens anhöriga, att ha någonstans att kalla ett hem eller för den delen slippa kapsejsa i en liten båt på ett stormande medelhav. De flesta av oss har en empatisk förmåga att relatera till våra medmänniskor. Låt oss använda ett litet uns av denna förmåga och sluta räkna på inkomster och utgifter.

 

Det handlar om ren och skär medmänsklighet och förmåga att relatera till andra människors livsöden. Du frågar inte vad Sverige tjänar på att budgetera pengar till jämställdhetsarbete, sjukvård eller äldrevård. Du pratar inte om huruvida kvinnor, människor med kroniska sjukdomar eller äldre människor genererar "god avkastning" eller är "värda besväret" att investera pengar i. Ändå tycker vi att det är självklart att dessa områden ska erbjudas betydande positioner i vår budget. Varför? För att vi inte är empatilösa douchebags utan bryr oss om våra medmänniskor. Varför är det så svårt att överföra denna omtanke till just människor på flykt?

 

För när allt kommer till kritan kan och bör ett människoliv inte värderas i pengar. Det är dags att en gång för alla sluta köpa den smutsbruna falangens retorik och prata empati istället för avkastning. Alla förtjänar att känna sig fria, säkra och slippa frukta för sitt liv och Sverige är kapabel till att hjälpa människor till detta. Låt oss tillsammans flytta tillbaka diskussionen till att åter handla om människor och inte om deras ekonomiska värde.

 

Fotnot om kostnader: Eftersom jag vet att många inte kan sluta grubbla på kostnaderna vill jag kort återgå till detta. Ser man till invandring som fenomen i sin helhet genererar detta mer pengar än vad det kostar. Sverige tjänar faktiskt på invandringen. Om man för sakens skull vill granska den mest kostsamma gruppen, flyktinginvandringen, så är det obestridligt att flyktingemottagandet kostar pengar. Det är också klargjort att summan till största del består av uteblivna skatteintäkter och inte av att dessa erbjuds gratis lägenheter, guldsmycken och respekt. I själva verket handlar det alltså inte ens om faktiska pengar i slutändan, utan om högst teoretiska sådana.

Brudpris - eller känslan av att inte höra till.

Disclaimer: Detta är en text om lajvet Brudpris. Jag skrev inlägget tre dagar efter lajvslut en regnig septemberdag 2014. Inlägget publicerades dock aldrig. Det är rätt mycket personligare än det jag brukar skriva, men tänker ändå det är dags för mig att dela med mig av mina tankar. Håll tillgodo.

En av mina största hobbies är levande rollspel. Det är en förunderlig sysselsättning. Den är lite för ambitiös för att kallas en hobby och lite för mycket en fritidssysselsättning för att uppfattas som en livsstil. Den är lite för avantgardisk för att utgöra en etablerad konstform, men alldeles för avancerad för att bara omnämnas som vuxenlekar. Hobbyn har givit mig väldigt mycket, oavsett om det utgör helt nya skillsets för hantverk och vapenmanövrering, nya metoder att hantera pressade situationer eller nya sätt att påverka människorna i min omgivning. Den har givit mig historier som känts långt mer i själen än någon bok eller film, politiska och sociala poänger som träffat rakt i hjärteroten och den har fått mig att känna alla de där stora känslorna och lämnat mig uppfylld, trasig och förundrad.

Under föregående helg åkte jag på det internationella spelet Brudpris, som sattes upp för andra gången i ordningen. Arrangemanget behandlade en patriarkal och förtryckande hederskultur i bondsk skandinavisk estetik anno förra sekelskiftet. Spelet behandlade många svåra ämnen. Förtryck, könsmaktsordning och hederskultur, men även varma känslor av kärlek, omtanke och gemenskap. Dock var det ingen av dessa ämnen träffade mig som hårdast.

Nu har det gått tre dagar efter spelslut. Jag har rollat av det mesta av min roll och kände mig redo att lyssna på arrangemangets temasång. Hökpers vals. Det är en vals i folkviseton. Precis som mycket annat i arrangemanget syftade sången tillbaka på den skandinaviska bondska traditionen. Här någonstans slås jag av att min postbearbetning av arrangemanget inte kommer att vara som de andra spelarnas.

Innan lajvstart förklarades det att Hökpers vals är menad att vara ett sätt att koppla ihop nutiden med dåtiden, att syfta på något med traditionellt bagage, något man kan titta tillbaka till. Som mormor och morfar varit med om, eller något som fortfarande är viktigt under högtiderna, när traditionerna belyser allt vi gör, trots att ingen längre minns varför vi gör det. Den är till för att få oss alla att känna gemenskap, samhörighet, något som är gemensamt för oss alla.

Här någonstans slår känslan av alienation mig som en våt golvmopp i ansiktet. För jag älskar den bondska skandinaviska traditionen. Jag älskar handsydda folkdräkter och slängpolska kring midsommarstänger och valser i folkviseton. Jag älskar fioler och stärkta kragar och hålsömsbroderier, knyppling och randiga handvävda förkläden. Jag älskar knuttimrade hus och midnattsol och gärsgårdar. Men mitt i all denna kärlek lämnas jag i ett tumult av att inte höra till, inte passera och inte ha rätten att se denna historia som min.

För med mitt utseende, min hårfärg och epikantvecken på mina ögon kommer en känsla av att inkräkta på en annan kultur. Ingen har förvägrat mig den skandinaviska sekelskiftestraditionen, men känslan av att inte passera, känslan av att inte höra till och de små ögonkasten på min uppenbarelse gör att jag känner en skuldkänsla. En känsla av att ta del av något som inte är mitt, inkräkta på något som är avsett någon annan. Jag har ingen socken från vilken mina mormorsfäder eller famorsmödrar härrör, och därför inte heller någon rätt till att sy upp en traditionell folkdräkt. Jag har inget landsställe i bullerbystil med många generationers historia och jag saknar en egen familjetolkning av juladagar, postaftnar och midsommarnätter.

Samtidigt är det Sverige som är och som jag alltid kommer att kalla hemma. Det är det land jag kommer att längta hem till när jag är utomlands. Vars klara skogslinjer som jag anser vara mina. Jag kommer aldrig till fullo att passera, men jag kommer göra mitt allra yttersta för att få rätten att höra till.

Kanske var det därför Brudpris och Hökpers vals lämnar mig med en underlig känsla av att aldrig någonsin höra till. Kanske var det därför jag lät min roll Klara Ingvars, gift Asks, att vara så oresonligt arg på alla som ville vara något annorlunda än en idealbild av den traditionella Mo-kulturen som porträtterades under lajvet. För att människor försökte älska henne som hon var, för att det innebar att hon var avvikande. Kanske är det därför jag som allra tyngst berördes av Beatrices Ortons, gift Runes integrationsresa. Hur synen på en människa kan förändras från att vara en ärad gäst till att bli utbölingen som aldrig kommer bli ett med traditionen. Kanske är det därför både arrangemanget och dess temasång får mig att känna ett sting av vemod och sorg.

För jag kommer aldrig till fullo höra till, och det grämer mig något otroligt.

Etnicitet och lajv 2.0

Nu är det drygt två år sedan jag och Setsuna ställde oss i en föreläsningssal på lajvkonventet Prolog och pratade om hur människor som rasifieras påverkas av fördomar och vithetsnormer i vår föreläsning om etnicitet och lajv. Två år senare har världen blivit både en bättre och en sämre plats. Vi har samlat på oss hinkvis med nytt innehåll och ville gärna dela med oss av denna. Därför erbjuder vi nu: Etnicitet och lajv 2.0 - mer etnicitet än lajv, mer arg än ledsen, mer djupgående än någonsin. Håll tillgodo!

Rasifiering - en förklaring.

Rasifiering. Ett ord som skapar känslor och river upp ångest. Jag tänker mig att med detta inlägg försöka klargöra begreppsdefinitionen till ett ord som används så frekvent i allt från sociala media till direktsända debatter, och förhoppningsvis lugna debatten något.

Kort begreppsförklaring: Rasifiering är en handling där någon tillskriver personer vars utseende inte överensstämmer med majoritetetnicitetens vissa stereotypa sociala egenskaper. Dessa kan såväl vara positiva stereotyper som negativa fördomar och är ofta orelaterat till faktisk härkomst.

Obsevera dock att inte heller den "positiva" stereotypiseringen är av godo. Positiv stereotypisering (Exempelvis: Alla vet att kineser är bra på matte.) skapar orimliga förväntningar och leder allt som oftast till dubbelbestraffning. Om en rasifierad individ faktiskt lever upp till de förväntningar som ålades denne erhåller hen inte lika mycket uppskattning som om samma handling skulle ha utförts av en individ som inte rasifieras. Skulle omvänd situation föreligga, att den rasifierade personen inte når upp till den avsedda förväntningen, bestraffas denna extra hårt för sitt misstag.

Liten fördjupning

För er som vill veta lite mer har jag gjort en sammanställning. Informationen är i första hand hämtad ur sociologiska skrifter, blogosfären och (social) media. Jag gör inga anspråk på korrektness i enlighet med någon myndighet, utan presenterar en subjektiv belysning av hur begreppet används i dagsläget.

Rasifiering är inte en identitet

Ironiskt nog används ordet "rasifierad" rätt ofta till att rasifiera. Formuleringar förekommer som exempelvis "du är rasifierad och därför x" eller "de rasifierade tycker y". Var försiktig med denna typ av formuleringar. Det blir väldigt lätt ytterligare ett marginaliseringsbegrepp och ärligt talat behöver vi inga fler begrepp som på utseendebaserade premisser (än en gång) grupperar ihop oss baserat på.. tja, i princip inga gemensamma nämnare alls. Den enda gången det finns en orsak att benämna hela grupperingen är i frågor rörande rasism, exempelvis "rasifierade [personer] utsätts varje dag för strukturellt förtryck".

Många är tveksamma till begreppet eftersom det skapar ytterligare en känsla av utanförskap, att inte höra till och en förnimmelse av "vi och dem". Att det existerar en hänvisning till begreppet "ras" gör inte direkt saken bättre. Med andra ord är begreppet rätt klumpigt för att beskriva individerna i sig, eftersom det inte säger något alls om våra egenskaper. Det är snarare ett begrepp som syftar till att påvisa något som drabbar oss. Försök istället att i möjligaste mån använda verbformen "X rasifierar Y" om du är osäker.

Rasifiering är en handling och en rasistisk sådan

Rasifiering utgör en handling. Det är med andra ord något som någon gör. Det indikerar en process som omotiverat likställer ett visst fysiskt utseende med vissa sociala egenskaper. Vi som drabbas är individer vars utseende avviker från normen. Personer som rasifieras blir rasifierade snarare än är rasifierade. Det är en mycket liten språkskillnad men inte desto mindre viktig. Detta eftersom ansvaret - och därmed skulden - för processen genom denna begreppsförskjutning inte längre ligger på individerna som rasifieras, utan på de som utför den aktiva handlingen - rasifiering.

Att rasifiera är att utsätta en annan person för en rasistisk handling. Det innebär inte nödvändigtvis att intentionen var rasistisk, att individen bakom är en rasist eller att individen som rasifierar ens är medveten om att hen rasifierar någon annan. Handlingen är emellertid icke desto mindre rasistisk. Om du blir upplyst av en rasifierad person om detta, ta det hela till dig och tänk på det nästa gång du hamnar i en snarlik situation.

Rasifiering handlar i första hand om utseende
Rasifiering är en utseendebaserad problematik. Det betyder att den drabbar individer vars utseende inte korresponderar etniskt med normen. Den gör inte skillnad på din kulturella tillhörighet eller dina kunskaper om majoritetskulturen. Rasifiering drabbar dig med andra ord på samma sätt, oavsett om du klev av planet från Ulan Bator för fem timmar sedan eller om du adopterades från Ulan Bator när du var fem timmar gammal.

Varför behövs begreppet?

Jag använder begreppet för att belysa en typ av rasism som jag och många med mig drabbas av i vardagen. Begreppet "rasifierade personer" använder jag slarvigt för att beskriva individer som råkar ut för samma problematik som jag, dvs. stereotypiseras baserat på utseende. Det är ett väldigt praktiskt samlingsbegrepp för att fånga upp mörkhyade, afrikaner, asiater, latinamerikaner, individer från mellanöstern, diskriminerade vita (ex. romer) och så vidare samt invandrade och adopterade dito från samtliga dessa grupperingar och fler därtill. Stereotyperna må vara olika, men marginaliseringen är densamma.

Slutligen vill jag lägga in en brasklapp. Jag är inte heller särskilt förtjust i begreppets estetiska utformning. Att termen ifråga ens innehåller ordet "ras" och att det ofta förekommer att individer använder begreppet för att just rasifiera gör mig illa till mods. Emellertid tycker jag att begreppet fyller en funktion i språket som behövts och inte tidigare funnits och tänker att ordets oslipade kanter nog med tiden mjukas upp med en god dos användning.

Ljudet av inget ljud: Den tysta majoriteten.

"Det är svårt att vara modig när man bara är ett mycket litet djur", sade Nasse till Nalle Puh. Det finns så många saker att vara rädd för. Vassa föremål och slemmiga småkryp. Polarisar som smälter och utfiske av våra innanhav. Skatteökningar eller vinster i välfärden. Kolesterolvärden och kalorier som skjuter i höjden. Sliskiga chauvinister med vandrande händer och skuggor som förföljer en om natten. Högervindar i Sverige och nazister i Europaparlamentet.
 

Inget av ovanstående tänkte jag skriva om nu. Jag vill istället skriva om något som skrämmer mig ännu mer. Ett fenomen som gör mig utanför. Utelämnad för att ensam kriga om mina rättigheter. Det som skrämmer mig allra mest är inte våldsverkarna i skuggorna och de allt mer karga högervindarna. Det är när mina vänner och bekanta förblir tysta när någon ifrågasätter min rätt att existera på samma vilkor som alla andra. Det handlar om den tysta majoriteten.

 

Tystnaden, som ibland utvecklas till ett aktivt avfärdande, kommer från alla håll och kanter och manifesterar sig på så många sätt. Det kan uttryckas som ett avfärdande om att man nog visst kan hålla politiken borta från det vi gör nu, eller att det största hotet mot Sverige utgör det motsatta politiska riksdagsblocket. Det uppenbarar sig i form av människor i ens hobby som i mer eller mindre klarspråk menar att "om nazisten är tyst i hobbyn får nazisten vara med och leka", eller upplysta feminister som menar att "det faktiskt är männens fel att rasism existerar". Det kan till och med vara så enkelt som  ett alibiargument (min vän som blir rasifierad säger att det är okej) eller att fokus förflyttas till att istället handla om mina (vita) vänners ständiga dåliga samvete eller andra (underförstått: viktigare) problem rörande kön, klass och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, när en diskussion om etnicitetsproblematik dyker upp. Vill ni läsa ett urval ur en censurerad diskussion går det att läsa här.

 

För det är lätt att bara ducka, hålla käft och låta det passera när det stormar. Jag är glad att ni kan välja. Det kan inte jag. För mig är etnicitetsfrågan inte en politisk fråga som man kan välja att kriga för en solig augustidag under eftermiddagsfikat när livet är fint och det är bekvämt, för att sedan avvisas när det slutar vara roligt och höstvindarna blåster upp till storm. Jag lever i mitt skinn. Varje dag och varje ögonblick lever jag i det. Varje gång era ögon flackar och etnicitetproblematiken avfärdas som "oviktigt" eller "irrelevant" går jag sönder. Aldrig känner jag mig så ensam som efter att jag tagit mod till mig att vara obekväm, att stå upp mot vithetsnormen, för att sedan mötas av ett "det är en svår fråga" eller en kompakt tystnad som skriker att "de ju är mina vänner och jag vill inte stöta mig med dem".

Jag säger inte att man ska stå på barrikadern och driva alla frågor, men snälla, lyss till en trött och bränd brud med nästan bara vita vänner som på daglig basis rasifieras. Det kostar inte mycket energi att stå två steg bakom, att vara en god allierad eller - om till och med det är för mycket begärt - bara inte aktivt inte härja emot när jag tar mod till mig att faktiskt vara den obekväma vageln i ögat på den bekväma normativiteten.



För det är inte de skräniga nationalisocialisterna eller knivmännen på stan som skrämmer mig mest. Det är tystnaden från mina närmaste. Att när jag står upp för att få samexistera på lika villkor som ni andra och mötas av en besvärad tystnad. Av överslätanden och rättfärdiganden. Om att det är en svår fråga som kan vara upp till diskussion. Om att ens handlingar är oproblematiska för att man faktiskt inte gjort något, utan bara observerar från tjänstelokalerna och därför inte utgör en del av den oreflekterade främlingsfientligheten som försiggår i salongerna. Jag är ledsen, vänner, men jag kan inte dra mig tillbaka till tjänsterummen där ni står.  Jag har inget annat val än att möta sunket, i salongerna, i finrummen. Det skulle göra mig glad om ni kunde stå där tillsammans med mig nästa gång det stormar.