Ljudet av inget ljud: Den tysta majoriteten.

"Det är svårt att vara modig när man bara är ett mycket litet djur", sade Nasse till Nalle Puh. Det finns så många saker att vara rädd för. Vassa föremål och slemmiga småkryp. Polarisar som smälter och utfiske av våra innanhav. Skatteökningar eller vinster i välfärden. Kolesterolvärden och kalorier som skjuter i höjden. Sliskiga chauvinister med vandrande händer och skuggor som förföljer en om natten. Högervindar i Sverige och nazister i Europaparlamentet.
 

Inget av ovanstående tänkte jag skriva om nu. Jag vill istället skriva om något som skrämmer mig ännu mer. Ett fenomen som gör mig utanför. Utelämnad för att ensam kriga om mina rättigheter. Det som skrämmer mig allra mest är inte våldsverkarna i skuggorna och de allt mer karga högervindarna. Det är när mina vänner och bekanta förblir tysta när någon ifrågasätter min rätt att existera på samma vilkor som alla andra. Det handlar om den tysta majoriteten.

 

Tystnaden, som ibland utvecklas till ett aktivt avfärdande, kommer från alla håll och kanter och manifesterar sig på så många sätt. Det kan uttryckas som ett avfärdande om att man nog visst kan hålla politiken borta från det vi gör nu, eller att det största hotet mot Sverige utgör det motsatta politiska riksdagsblocket. Det uppenbarar sig i form av människor i ens hobby som i mer eller mindre klarspråk menar att "om nazisten är tyst i hobbyn får nazisten vara med och leka", eller upplysta feminister som menar att "det faktiskt är männens fel att rasism existerar". Det kan till och med vara så enkelt som  ett alibiargument (min vän som blir rasifierad säger att det är okej) eller att fokus förflyttas till att istället handla om mina (vita) vänners ständiga dåliga samvete eller andra (underförstått: viktigare) problem rörande kön, klass och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, när en diskussion om etnicitetsproblematik dyker upp. Vill ni läsa ett urval ur en censurerad diskussion går det att läsa här.

 

För det är lätt att bara ducka, hålla käft och låta det passera när det stormar. Jag är glad att ni kan välja. Det kan inte jag. För mig är etnicitetsfrågan inte en politisk fråga som man kan välja att kriga för en solig augustidag under eftermiddagsfikat när livet är fint och det är bekvämt, för att sedan avvisas när det slutar vara roligt och höstvindarna blåster upp till storm. Jag lever i mitt skinn. Varje dag och varje ögonblick lever jag i det. Varje gång era ögon flackar och etnicitetproblematiken avfärdas som "oviktigt" eller "irrelevant" går jag sönder. Aldrig känner jag mig så ensam som efter att jag tagit mod till mig att vara obekväm, att stå upp mot vithetsnormen, för att sedan mötas av ett "det är en svår fråga" eller en kompakt tystnad som skriker att "de ju är mina vänner och jag vill inte stöta mig med dem".

Jag säger inte att man ska stå på barrikadern och driva alla frågor, men snälla, lyss till en trött och bränd brud med nästan bara vita vänner som på daglig basis rasifieras. Det kostar inte mycket energi att stå två steg bakom, att vara en god allierad eller - om till och med det är för mycket begärt - bara inte aktivt inte härja emot när jag tar mod till mig att faktiskt vara den obekväma vageln i ögat på den bekväma normativiteten.



För det är inte de skräniga nationalisocialisterna eller knivmännen på stan som skrämmer mig mest. Det är tystnaden från mina närmaste. Att när jag står upp för att få samexistera på lika villkor som ni andra och mötas av en besvärad tystnad. Av överslätanden och rättfärdiganden. Om att det är en svår fråga som kan vara upp till diskussion. Om att ens handlingar är oproblematiska för att man faktiskt inte gjort något, utan bara observerar från tjänstelokalerna och därför inte utgör en del av den oreflekterade främlingsfientligheten som försiggår i salongerna. Jag är ledsen, vänner, men jag kan inte dra mig tillbaka till tjänsterummen där ni står.  Jag har inget annat val än att möta sunket, i salongerna, i finrummen. Det skulle göra mig glad om ni kunde stå där tillsammans med mig nästa gång det stormar.