Förintelsen och yttrandefriheten.

Jag hittade ett gammalt opublicerat blogginlägg som skrevs när jag var i Amsterdam i somras. Skulle egentligen ha postats i juli 2012, men ni får läsa det nu istället.

Jag befinner mig för närvarande på en tågluff genom Europa. Första anhalt blev Amsterdam, en stad känd för sina dekadenser och legala mörka utsvävningar. Efter ett dygn i staden, efter långa promenader bland coffeeshops, pannkakor och lättklädda damer finner jag, min resekamrat och vår maskot, den gröna igelkotten Imse, oss omgärdade av ett brutalt regnväder. Ungefär här har vi precis besökt Amsterdams homomonument, och inser att vi står strax utanför Anne Franks hus. Fyllda av (blöt) tillförsikt ställer vi oss i kön till huset.

När vi äntligen kommer in i huset är det nästan som att gå på vilket museum som helst. Gamla saker står uppställda på rad med kommentarer och indikationer på var de hämtats. Det är inte förrän jag får se Bokhyllan™, bakom vilken åtta individer gömde sig för nazisterna under kriget, som jag inser hur verkligt det faktiskt är. Jag, som läste Anne Franks dagbok någon gång på högstadiet, hade svårt att relatera till att det som hon beskriver faktiskt hade hänt. På riktigt. Nu slog det mig som ett knytnävsslag i mellangärdet.

Den lekfulla och dekadenta staden blev med ens en stad för allvarsamma funderingar och grubblerier. Filmerna som visades, listorna med namn på de otaliga offer som ställdes ut spädde på insikten. När förståelsen började gro växte även en ilska över hur vissa stater väljer att hantera denna otroliga händelse. I många länder är det förbjudet att förneka förintelsen. I sak är det ett vedervärdigt påstående, att förneka en sådan världsomvälvande händelse, men ser man det hela ur ett bredare perspektiv inser man att ett förbud att påtala något inte leder till förståelse, utan till ytterligare ignorans. Har en individ som förnekar förintelsen inte rätt att påtala detta finns heller ingen möjlighet för världen att bemöta, och kanske förändra dennes tankebanor. Istället söker sig vederbörande till likasinnade, varpå hatet gror och snabbt blir ohanterligt.

Jag tror istället på kommunikation och att från barnsben lära ut att alltid inneha ett öppet sinnelag. Genom att informera, proklamera och förklara erbjuder man en insikt. Genom insikten kommer förståelsen för varandra och andra, och det är genom förståelsen som vi till slut lär oss av historien. För vi kan inte göra det som hände ogjort, men vi kan lära oss av det. Väljer vi att förbjuda och leva i förnekelse finns risken att det bara slutar med att det som hänt hände förgäves. För inget är så farligt som ignorans. 

Därför måste hatarna få hata, och därför måste vi andra bemöta hatet, hur banalt, och okonstruktivt det än kan tyckas vara. Jag är så innerligt tacksam över den yttrande- och åsiktsfrihet som finns i Sverige, och för att avslutningsvis citera Evelyn Beatrice Hall då hon sammanfattade Voltaires syn på åsiktsfriheten: Jag delar inte dina åsikter, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att uttrycka dem.