Om varför jag alltid måste prata inklusion.

En fråga som i tid och otid ställs till mig i alla möjliga och omöjliga sammanhang är frågan om det ständiga engagemanget för inklusion. Frågan kan manifestera sig i många former. Ibland sker det just i form av en fråga (Hur orkar du prata inklusion precis hela tiden?), ibland som en nervärderande backhand i en argumentation (Jag förstår inte varför du tar det så allvarligt, spänn av, det var ju bara ett skämt!) eller varför inte i form av marginalisering (Nu pratar vi om X, inklusion kan ni väl diskutera någon annanstans?). Gemensamt för samtliga dessa uttalanden är att de på endera sätt påtalar mitt engagemang för frågan som ovanligt stort och lite underligt. Nu känns det som om det är dags att förklara. Varför måste jag hela tiden prata om inklusion? Det korta svaret är en enkel följdfråga:

Hur klarar ni av att låta bli?

För frågan om inkluson är intimt ihopkopplat med det privata. Det påverkar mig i allt jag gör samtidigt som det genomsyrar hela samhället och behöver förhållas till, vare sig vi vill eller inte. Det kan manifestera sig i vardagliga saker, som att handikappsrampen in i vårt hyreshus plötsligt rationaliserades bort, att vänner till mig könas fel av okunniga bekanta, eller att jag har svårt att hitta goda förebilder som jag kan relatera till eftersom media svämmar över av individer vars identiteter inte överensstämmer med mina (här finns såklart undantag). Det kan även manifestera sig i form av mer allvarliga händelser, så som hot, hat och missgynnande av min person enkom på grund av mitt utseende, eller det faktum att jag misstänkliggörs och ifrågasätts oftare än andra. Samtliga dessa företeelser är på ett eller annat sätt ett resultat av den bristande inklusionen.

Visst har jag förståelse för att man inte kan se det personliga i detta, för det är långt ifrån alla som drabbas av sexism, rasism, homofobi eller transfobi. Alla påverkas inte av klyftorna i samhället, att inte ha pengar eller bristande funktionshindersanpassning. Att se någon uppmärksamma detta är obekvämt och obehagligt, för man tvingas inse att det man "alltid har gjort" resulterat i obehag hos andra.  Det är en tung och jobbig insikt, men betyder inte att det är rätt att fortsätta blunda, nedvärdera eller marginalisera. Jag förstår att man inte alltid orkar, och jag är glad för att ni slipper, men jag har inte råd att slippa.

Att inte bry sig om inklusion är att inte bry sig om sig själv, sina anhöriga och sina vänner. Jag pratar inklusion i alla mina forum för att det behövs, men också för att jag är rädd för att den exkludering som samhället drabbar mig och de mina med ska falla i glömska om jag inte gör det. Det är inte en "icke-fråga", för det finns faktiskt människor som inte håller med om att inklusion är en bra grej. Jag kan inte bara skratta åt ett rasistiskt skämt och sedan låta det passera, för det är inte roligt när man hört och förlöjligats på grund av det en hel livstid. Jag kan inte särskilja frågan om inklusion från mitt jobb eller min hobby, för gör jag det riskerar jag att blir utestängd från vissa privilegier som folk har inom arbetet eller hobbyn. Jag tar det allvarligt, för att det drabbar mig, varje dag, hela tiden.

Sammanfattningsvis: Jag måste prata om inklusion i alla forum för att det drabbar mig och de mina. Vi drabbas på ett personligt plan, överallt, varje dag. Jag måste prata inklusion i alla forum för att de som inte drabbas ska förstå vad det innebär och öppna ögonen för problemet. Jag måste prata inklusion i alla forum för att jag och de mina ska få delta på lika vilkor i offentliga rum som alla andra.