Om Husby, eller who watches the Watchmen.

Dag fyra för konflikterna i stockholmsförorterna. Från min norrländska håla försöker jag följa rapporteringen så gott det går. Dagstidningarna är överens om att omfattande skadegörelse har skett. Bilar har brunnit, fönster har krossats och allmän och enskild egendom har förstörts. Under natten har skadegörelsen spridit sig till ytterligare förorter. Människor är arga, ledsna, sårade och kränkta. Där någonstans tar den objektiva bevakningen slut.

Där den objektiva bevakningen tar slut tar känslorna vid. Det finns mycket ilska och frustration inbakad i den mediala bevakningen. Detta oavsett om det är subtila intervjuer med ordval som "kravaller" och "gerillakrig", rantande politiker som nyttjar situationen som slagträ mot den motståndarsidan eller ett mer eller mindre subtilt vapen för att driva igenom mer eller mindre främlingsfientliga åsikter i Sverige. Sociala medier svämmar över av diverse allt mer radikala åsikter med en gemensam nämnare. Alla anser sig illa behandlade. Detta oavsett om det tar sig uttryck i att man ska utföra sexuella handlingar gentemot polisernas släktingar eller om man ska begå vissa våldshandlingar på vissa individer med annat etniskt utseende än svenskt.

Mitt i allt detta tumult sitter jag. Långt bort från händelserna i förorterna som en gång varit mitt hem, hårt ansatta av en rättskipningsmakt som kommit att bli det arbete jag älskar. Jag sitter här, och kan inte för hela min värld få en nyanserad bild av händelsen. Jag, som ändå anser mig relativt insatt i frustrationen i att vara en förortsunge som anser sig illa behandlad av Samhället™ lika väl som den rättskipande maktens vanmakt över att hela tiden mötas av denna villkorslösa svarta ilska, kan inte hitta ett nyanserat händelseförlopp i någon av de stora dagstidningarna, kvällstidningarna och än mindre i sociala medier om vad som egentligen har hänt. Vad hände med den tredje statsmakten?

Det som frustrerar mig allra mest är inte att vissa individer begår omfattande skadegörelse, mordbrand och misshandel gentemot ordningsmakten, lika lite som polisens glåpord och den bristande rättssäkerheten i att de granskar sig själva. Det som gör mig allra mest upprörd i ekvationen är den bristande reflektionen bland allmänheten. Ser ni inte perspektivet? Ser ni inte partiskheten? Ser ni inte hur den tredje statsmakten, utnämnda till att vara folkets utsända Watchmen i de första två statsmakternas djungler, skamlöst ställer sig i endera av de existerande ringhörnorna?

Någonstans skulle jag önska att varje enskild medborgare började se det större perspektivet. Jag vill inte ta ställning varken för eller emot glåpord, bilbränder, samhällslig frustration och maktlöshet eller utökade polisiära befogenheter. Jag tänker inte, så som många redan gjort, uppvigla någon för att ta ställning åt något håll överhuvudtaget. Jag vill bara att varje människa som tagit ställning för endera ringhörnan lyfter blicken och försöker sätta sig in i de andra människornas situationer, att ledarskribenter och politiker slutar ensidigt moralisera och att man väljer att läsa det som skrivs med en eller en hel hoper nypor salt.

Inte förrän då, när man förstår att det finns flera sidor av samma mynt, kan någon form av sansad kommunikation och dialog uppstå och utveckling ske. Utanför sandlådan.