Friday, February 15, 2013

24601, eller för alltid jagad av verklighetens Javert.

För ett par veckor sedan tittade jag på filmatiseringen av Les Misérables. Jag har levt och andats musiken sedan dess, och tänker inte närmare gå in på de storslagna scenografierna, musikinsatserna eller det faktum att jag vill adoptera deras kostymör. Jag tänker istället gå in på ett specifikt budskap som, om jag tolkar det rätt, ligger djupt inbäddat i fenomenets samhällskritik.

Mer än en gång har jag stött på åsikten att Sverige är för mesiga med sina påföljder, att vi inte bestraffar våra brottslingar tillräckligt hårt. Hur fängelsematen är bättre än skolmaten, och hur bra man har det i svenska fängelser, där de intagna får tillgång till allt från tv-spel till utbildning. Någonstans här känner jag att vi börjar glida ifrån ämnet, och det är inte helt sällan diskussionen devolverar till någon form av dödsstraffets vara eller icke-vara. Om jag har förstått det rätt är detta inte unikt för Sverige, utan åsikten om allvarligare påföljder finns lite överallt i världen.

Något man bör tänka på är att påföljderna är långt mer omfattande än ett antal år på en anstalt någonstans i landet. De år du får i fängelsestraff är bara en del av straffet för ditt brott. Du erhåller utöver det även, liksom i Les Mis, inte sällan ett socialt straff. Du blir stämplad som "farlig individ", och kommer i framtiden alltid jagas av verklighetens Javert, som på ett sinnrikt sätt personifierar fördömande myndigheter, arbetsgivare och samhället i stort. Även om anstalternas listor på intagna oftast är sekretessbelagda betyder inte det att fellow intagna, framtida arbetsgivare, eller för den delen, media, kan ta reda på vad du gjort under tiden för det där stora hålet i ditt CV och lägga ihop ett plus ett. Det stöter ut dig ur samhället på ett sätt som i mångt och mycket bara leder till ytterligare brottslighet. Det faktum att man därtill nästan alltid har ett skadeståndsanspråk, samt utgifter under anstaltstiden som man inte kan betala eldar på denna uteslutning, och för många väntar ett liv i samhällets utkanter till en inkomst motsvarande existensminimum, om man till slut lyckas tråckla sig ur kriminaliteten.

I mitt tycke ska kriminalvård just vara en typ av vård, främst för att återinföra dessa individer i samhället, och inte minst för att, främst allvarligare brott, inte bara händer. Det handlar inte om ett rättfärdigande av brottet ifråga, utan snarare att man måste tänka efter och få syn på människan bakom. Ofta handlar det om väldigt skärpta människor som hamnat vansinnigt fel i livet. Istället för att trycka ut dem i kylan efter ett avlagt straff, är det inte bättre att försöka integrera dessa i samhället igen, och ge dem en chans att känna sig behövda? Det är ju trots allt så att människor förändras, och att de, liksom Jean Valjean, måste få erhålla en chans till bättring om viljan där finns.

No comments:

Post a Comment